Straight into Darkness (2005)

Nu var vi där igen. Falsk marknadsföring. Jeff Burrs lilla film marknadsförs som en krigsfilm med övernaturliga undertoner men det är egentligen bara halva sanningen. Straight into darkness är mer en film om två personer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket inte riktigt klickar rätt då manuset har en tendens att hamra in sitt budskap med en släggas precision. Straight into Darkness är hur som helst en film som är värd att se, trots ett och annat snedsteg.

Vi får följa två Amerikanska soldater på väg till militärdomstol efter att de deserterat. Jeepen de färdas i kör på en mina och militärpoliserna omkommer, varpå en av desertörerna, Deming, byter identitetsbricka med en polis och slår sönder hans ansikte för att "avsluta" bytet av identitet. Losey, filmens samvete som deserterade efter att han i stridens hetta råkat döda en mor och hennes dotter med eldkastare (No pun intended. *fniss*), börjar nu under pistolhot färdas med den andre mannen mot ett okänt mål, bort från kriget. På vägen stöter de på diverse skumma individer, i mer eller mindre surrealistiska sekvenser och filmen kulminerar i att männen hamnar ibland en grupp föräldralösa barn som tränats för krig av sin lärare. Nu måste de försvara sig mot ett tyskt kompani som vill åt något i den byggnad våra hjältar gömt sig i.

Jag är lite kluven till hur regissören valt att visa upp kriget och hur det påverkar huvudpersonerna. Först och främst så är det en relativt realistisk krigsskildring som även har den goda smaken att visa att de tyska soldaterna inte bara är onda nazistiska krigsmaskiner utan i grund och botten människor som vill överleva, samt att den även inte drar sig för att visa när barn dör (det hanteras inte heller på något direkt spekulativt sätt). Däremot så har man lagt in ett element som inte fungerar speciellt bra då Losey verkar ha någon sorts psykiska krafter vilket visar sig i en massa flashbacks när någon karaktär dör. Seriöst, det fyller ingen som helst dramaturgisk funktion annat än att det känns aningen sentimentalt. Varför man valt att göra så vet jag inte, men jag antar att jag får se om filmen med regissörens kommentarspår för att få reda på, och kanske även någon sorts förståelse. Som det är nu så stör jag mig lite på det, men dock inte tillräckligt för att såga filmen. tur är väl det, för Straight into Darkness är, trots sitt halvluddiga sätt att få fram sitt budskap, en välfilmad och spännande liten rulle som förtjänar lite mer uppmärksamhet än vad den fått. Den skildar resterna av ett sönderbombat Europa på ett lagom vemodigt sätt och som krigsfilm fungerar den utmärkt, trots att det är uppenbart att man inte haft någon enorm budget. Tack vare stabilt skådespeleri och bra kameraarbete så är detta en vacker film och manuset, trots sina svagheter, är mestadels fritt från pinsamheter i händelser och dialog förutom just den där biten med att finna sig själv som kulminerar i en scen mot slutet som skulle ha kunnat vara riktigt pinsam om det inte varit för just det kompetenta skådespeleriet. Jeff Burr är en underskattad regissör som tyvärr hamnat i skymundan då han mestadels regisserat uppföljare av något slag, och aldrig riktigt fått visa vad han kan. I Straight into Darkness så visar han att talangen som man kunde skymta i Offspring aka From a whisper to a scream fortfarande finns där så vi får hoppas att han får lite mer intressanta projekt i framtiden.