To live and die in LA (1985)

To live and die in LA är ett av de största bevisen på att William Friedkin är en av de bästa regissören i filmhistorien. Visst, den är ganska fast planterad i 80talet men energin är tidlös. Det finns scener i filmen som verkligen får en att hålla andan tills man måste tvinga sig själv att andas igen, och sen har vi ju en rätt skön twist mot slutet som är som ett slag i magen. Men, vad förväntar vi oss av regissören till Exorcisten och The french connection?

William Petersen gör en av sina bästa roller som Richard Chance, en Secret Serviceagent på jakt efter Eric Masters, en smått psykopatisk förfalskare som mördat hans förra partner. Problemet är bara att Chance är den där typen av snut som har en tendens att ta lite risker. Speciellt när han får den briljanta idén att råna en snubbe på 50000 dollar för att kunna köpa falska sedlar av Eric Master, och det visar sig att killen de rånar (som omkommer) var en FBIagent. Nu går det verkligen bara utför.

Jag är ingen fan av biljakter, jag tycker de mest är tråkiga. Men biljakten i To live and die in L.A är något av det hårdaste jag sett när William Petersen bestämmer sig för att köra mot trafiken på motorvägen för att komma undan sina förföljare. Sekunderna innan har han kört ikapp ett tåg och kört över till andra sidan spåret, mitt framför det, i en sån där scen som gör att man kommer på sig själv att man inte andas. Som tur är så har resten av filmen just den energi som de här scenerna har, kanske inte i samma omfattning men man har hela tiden en högre växel och när twisten kommer mot slutet så känns det i solar plexus, men kommer egentligen inte som en överraskning. William Petersen är helt suverän och John Pankow likvärdig i rollen som Petersens nya partner, som inte riktigt är med på Petersens sätt att sköta affärerna. Willem Dafoe är klockren som den kallblodige falskmyntaren och jag måste även nämna John Turturro i en biroll som kurir för Dafoes falska pengar. Det enda som inte är riktigt 100% är soundtracket av gruppen Wang Chung som är så 80tal att det för evigt förankrar filmen där, även om jag personligen gillar det. Se filmen för det suveräna skådespeleriet, biljakten som än i denna dag inte har någon like och den brutala storyn. 80talet när det var som bäst alltså.