Zombie diaries (2007)

När den här filmen dök upp så var mitt första intryck att detta var något som skyndades ut lagom till att George Romero fick ut sin Diary of the Dead då grundkoncepten var likadana, en zombieapocalypse filmad i stil med Blair Witch Project. Nu är Zombie Diaries inte direkt någon kopia, utan en helt ok liten zombierulle som kanske inte är direkt originell, men som åtminstone försöker ha en egen story. Resultatet kanske inte är något banbrytande men som underhållning helt ok. Vi får följa några grupper som försöker överleva efter att en zombieepeidemi tagit över England. Några försöker hitta en säker plats, andra försöker försvara den plats de hittat och alla vägar korsas till slut, kanske ändå inte på det sättet man förväntat sig. Att säga mer vore att spoila men jag måste säga att filmen tog inte en riktning som jag varken förväntat mig eller egentligen riktigt uppskattade.

Till sitt försvar så har filmen faktiskt riktigt bra zombiemakeup, ruttnade saker med stora hål i sina ansikten där ben och tänder sticker ut, och det lilla gore vi får är välgjort. Den lilla musik som finns maximerar den stämning som filmen har och man får en relativt bra känsla av en övergiven landsbygd. Problemet är annars att filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, och mellan de olika grupperna, utan att riktigt sy ihop handlingen såpass bra som det behövs för att man verkligen ska vilja följa karaktärerna genom deras helvete. Att allt är filmat av karaktärerna med handkameror gör inte den saken bättre, där man hoppar hejvilt mellan kameramän utan att man lär känna dem. Skådespeleriet är väldigt ojämnt, tyvärr med betoningen på det rätt platta. Som jag nämnde ovan så är filmen inte heller speciellt blodig, vilket är något som en rejäl zombiefilm inte får sakna. Lite squibs och lite tarmar, det är allt. Det är nog det som är felet med filmen, man hade antagligen inte någon klar plan över hur det hela skulle sluta och därför har filmen en allmänt tunn känsla som gör att filmen tyvärr inte blir något annat än en ambitiöst misslyckande. Man har aldrig tråkigt, men man känner sig nästan lurad när det hela är över.

Don't be afraid of the dark (1973)

Här har verkligen en skön liten mysrysare från förr, som passar perfekt till en mörk kväll med god mat och några stearinljus. Jag förstår att det finns många amerikaner som minns den här från när den visades för första gången och jag kan tänka mig att den skrämde slag på en hel del.

Vad är det då som är så speciellt med filmen? Grundhandlingen är enkel. Ett par flyttar in i ett gammalt hus och hittar ett låst källarrum med en igenmurad öppen spis. De tar hjälp av den förre ägarens vaktmästare för att öppna upp den, men han vägrar med skälet att det finns saker som man helt enkelt ska låta bli. Givetvis så måste frun i huset öppna upp det igenbultade spjället men blir väldigt besviken då det bara finns ett djupt shakt under. Men i och med detta så har hon släppt lös något, tre stycken demoner som vill åt hennes själ och börjar sakta men säkert driva henne till vansinne, samtidigt som hennes man tror hon är skvatt galen och endast är ute efter att sabotera hans kommande befodran.

Filmen är gjord med enkla medel och det behövs verkligen inte mer. De små demonerna är väl egentligen vad som skulle stjälpa det hela men de fungerar klockrent med sina små dödskalleansikten och viskande röster. Även om jag stör mig en hel del på den aningen konstiga kvinnosynen som känns hämtad direkt från femtiotalet och makens hysteriska vägran att tro på sin fru så fungerar det alldeles utmärkt inom historien. Att filmen sedan har ett slut som inte kan kallas för annat än perfekt gör inte direkt saken sämre. Tyvärr så finns inte filmen på dvd, men i och med att det ryktas om en Guillermo Del Toro producerad remake så kanske vi får en fin dvd inom en nära framtid.

Strip nude for your killer (1975)

Andrea Bianchi är ett riktig kultfigur i min bok. Det är alltså mannen som gjort den underbara zombiefilmen Le notti del terrore aka Burial Ground och det är en film som jag sett säkert 7-8 gånger, tack vare det sleaziga manuset och de groteska zombierna. 1975 regisserade han Nude per l'assassino, eller Strip nude for your killer som är en sleazig och småblodig Giallo som verkligen fokuserar på nudebiten. Manuset är inte det bästa men Bianchi är en kompetent regissör som kanske visar lite väl mycket naket jämfört med blodiga mord, men den ser åtminstone väldigt bra ut och faktiskt har en och annan rätt spännande scen mot slutet.

När filmen börjar så hamnar vi mitt inne i en misslyckad abort där den unga kvinnan dött av indre blödningar. Läkaren försöker dock få det hela att se ut som självmord vilket fungerar i ungefär 10 sekunder innan en person iklädd en svart motorcykeldress börjar hacka i honom med en stilett. Resten av filmen fokuseras omkring den fotostudio som kvinnan jobbade på som nu finner sin personal bli decimerad en efter en. När de inte går omkring nakna vill säga.

Nä, någon speciellt bra Giallo är det inte, men Bianchi slänger in så mycket välfilmat sleaze, naket och blod att man aldrig har tråkigt. Jag önskar att det hade varit lite mer grafiskt våld, men man kan inte få allt. Som kompensation så får vi Edwige Fenech och ett antal andra vackra kvinnor som gärna går omkring utan kläder. Under den sista halvtimmen så blir det helt plötsligt ganska spännande i en lång scen där Edwige letar efter en gömd filmrulle och mördaren är henne i hälarna. I slutändan en mer än godkänd sleazig liten rulle som jag varmt kan rekommendera till alla fans av italiensk exploitation.

Blood, Boobs and Beast (2007)

Don Dohlers liv hade antagligen sett aningen annorlunda ut om det inte varit för en speciell händelse 1976 när kontoret han jobbade på blev rånat av några individer beväpnade med avsågade hagelgevär. Medan en av dem tryckte pipan mot hans tinning så började han inse att man kanske skulle ha tagit tag i vissa saker i sitt liv och gjort något med det. Han överlevde händelsen och detta resulterade i att han tog sig i kragen och lyckades finansiera The Alien Factor, en ultralågbudget science fiction film om ett rymdskepp som kraschat i Baltimore och släppt lös flera elaka monster som börjat sätta i sig den lokala befolkningen. Filmen var verkligen en familjeaffär då den bitvis var inspelad i Dohlers trädgård och hade halva hans släkt i mindre roller. Från 1978 fram till 2001 så spelade Dohler in sammanlagt sex filmer som mer eller mindre gått till skräpfilmshistorien och Blood, Boobs and Beast är en mycket rolig och intressant dokumentär som handlar om hur det är att producera lågbudgetfilm och hur det är att vara en mindre kultfigur. Hans första filmer var ganska snälla saker, som lyckades få till bra distributionsavtal på tv eftersom science fiction film var på ropet efter Star Wars framgångar, men snart tvingades han även inkludera de tre B:n som dokumentärens titel hänvisar till, allt för att lättare få distribution. BBB visar ett porträtt av en väldigt vanlig man som gjorde film för att han tyckte om det, och även om han inte var någon stor regissör, delvis på grund av de väldigt låga budgetar han hade att röra sig med, så märker man att kärleken till effekterna och monstren lyser igenom. Vi får följa Dohler under inspelningen av hans sista film, Dead Hunt, och de problem som gärna uppstår med skådespelare som inte dyker upp och de diskussioner om hur mycket tuttar man verkligen ska trycka in i filmen för att göra den mer explotiativ. Samtidigt så får vi träffa Dohlers familj och den inverkan filmskapandet haft på dem och de in hans omedelbara närhet, i motgångar och dödsfall. Speciellt sorgligt blir det mot slutet när Dohler får reda på att han har hjärn- och lungcancer och börjar reda ut sina affärer.

Det här är en mycket intressant och välproducerad dokumentär som borde tilltala alla som är intresserad av skräck och sciencefictionfilm, eller helt enkelt filmskapande i allmänhet. Dohler framstår nästan som tråkig i sin Svenssonhet men å andra sidan så är det just det som gör honom fascinerande. Han tog sin dröm och sprang med dem och även om han aldrig blev ett stort namn så finns det fortfarande massor med personer där ute, inklusive mig, som minns honom och hans filmer med värme. Rekommenderas varmt till alla filmfans.

Med på dvdn följer även Dohlers Nightbeast, hans första riktiga BBBfilm om en rymdvarelse som kraschlandar på Jorden och springer omkring i skogen och sliter tarmar ur ett antal riktigt träiga skådespelare. Underbart. Den innehåller även vad som antagligen är filmhistoriens mest osexiga sexscen. Extramaterial blir inte bättre än så.

Filmens officiella hemsida

Tokyo Gore Police (2008)

Ta en titt på bilderna ovan. Kom igen, titta en gång till. Behöver jag egentligen säga åt er att ni ska se den här?

Det räckte inte? Ok.
Toky Gore Police handlar om Tokyo i en nära framtid, när poliskåren har blivit privatiserad och dess största uppgift är att jaga så kallade engineers, personer som har en sorts parasit i sig i form av en nyckel, som påminner lite om en baby Aylmer faktiskt. De personer som har denna parasit i sig kan återskapa avhuggna kroppsdelar, genom att mutera fram ett vapen av något slag. Herren på bilden överst har alltså fått övre delen av sitt huvud avhugget. Ni får själva gissa vad som hänt killen på bilden längst ner. Den kvinnliga hjältinnan är en av poliserna som blir uppfostrad av polischefen sedan hennes riktiga pappa blivit mördad och det hela är en lång, halvkomplicerad ursäkt för en rejäl jävla orgie i gore.

Nöjda?
Jag kan säga så mycket att detta är producerat av skaparna av Machine girl, en gorefilm som jag uppskattade väldigt mycket i sin enkelhet. Tokyo Gore Police är lite lurigare och flummigare i sin storystruktur, men det rullar på i en bra fart och det finns alltid något snaskigt gore att titta på. Ingen CG här inte, bara fontäner av blod. Fontäner av blod som får halspulsådrorna i Lone Wolf filmerna att verka strypta. Det finns alltså inte en chans att inte bli underhållen av detta spektakel och om du fortfarande inte är övertygad så avslutar jag recensionen med en extra speciall bild. Nu så. Ut med er och se den. Håll utkik efter Tak "Versus" Sakaguchi i en cameo.

Idle hands (1999)

Idle hands är en sån där film som alltid dyker upp i "Söker namnet på en film" trådar på diverse filmforum. Den där rullen där en gräsrökande kille får sin hand besatt och dödar sina polare som sedan kommer tillbaka som lata zombier. Sen går Jessica Alba omkring och ser porrig ut. Ja, just den.

Filmen handlar alltså om en missanpassad lat jävla snorunge som tycker om att sitta hemma, titta på tv och röka gräs. Samtidigt så är han heltänd på granntjejen (Jessica Alba) men lyckas knappt yttra ett ord i närheten av henne. Det hela har något att göra med någon ondska som sprider sig, blabla. Man har alltså snott konceptet med den besatta handen från Evil dead 2 och stoppat in den i en tonårskomedi. Jag skulle vilja påstå att det fungerar ganska bra. Humorn är låg, men trevlig. Skådespelarna verkar ha roligt och specialeffekterna är klart funktionella. Det puttrar liksom på i 90 minuter utan att någonsin bli vare sig tråkigt, eller hysteriskt roligt för den delen. Det finns betydligt sämre val att göra om man vill ha en skräckkomedi, speciellt som den bjuder på lite roligt gore. Sevärd

Silk (2006)

Jag var en stor fan av Hideo Nakatas Ring och Dark Water när de kom, och lapade i mig ganska mycket av filmerna som exploderade i den genren efter framgångarna. Tyvärr så gick luften ur den relativt snabbt då de flesta filmer som kom var dåliga kopior som inte ens försökte vara originella, de fläskade på med de klassiska långhåriga asiatiaska spökkvinnor som ploppade upp överallt för att ta kål på huvudrollsinnehavarna. Framåt 2007 så tröttnade jag faktiskt helt och gav upp, efter att ha blivit less på alla trista Grudgeuppföljare och usla amerikanska nyinspelningar. Men så helt plötsligt dyker Silk upp, och helt plötsligt så finner jag lite hopp. Det känns skönt när filmmakarna tar ett gammalt koncept, vrider och vänder på det lite och hanterar det med intelligens istället för att bara köra på det gamla vanliga.

Silk handlar om ett Japanskt/taiwanesiskt forskarteam som lyckats fånga ett spöke med The Menger sponge, en mystisk kub gjord av protein vars egentliga funktion är att skapa antigravitation. För att kunna lära sig mer om hur man bemästrar den kraftiga energi som spöket avger (som behövs för att skapa antigravitationsfältet) så behöver man studera spöket, en liten pojke, och lära sig hur han dog - och varför. Teamet håller honom instängd i en glaskammare och man studerar honom hela dagarna när han går igenom samma rutiner om och om igen. Man ser även att han pratar med sig själv, utan att ord kommer ut så lite specialkompetens kopplas in i form av Wang, en ung man med ett och annat dystert skelett i garderoben som är en jävel på att läsa på läppar. Nu gäller det alltså att ta reda på vem den lille pojken är, varför han dog och varför han dödar dem som råkar möta hans blick.

Filmens första halvtimme är den bästa, när filmen handlar mer om vetenskapen bakom, och själva mysteriet omkring spöket. Det hela hanteras på ett lågmält och intelligent sätt, utan att frossa i chocker - även om den har sådana också. Chao Bin-Su, filmens regissör och manusförfattare, ligger även bakom Double vision, en annan välgjord taiwanesisk skräckfilm med övernaturliga undertoner och man känner igen stämningen här. Det känns fräscht och intressant att fokusera lite mer på det rätt sorgsna detektivarbetet när man försöker ta fram den lilla pojkens historia. tillsammans med den säkra regin och ett ypperligt kameraarbete, så blir det hela en riktigt kompetent liten rysare med brains istället för brawn som man tittar på med stor fascination. Tillsammans med rakt igenom bra skådespeleri så är detta en rysare av god kvalite som endast bleknar lite mot slutet när man inte kan hålla sig och brakar iväg rakt in på det vanliga skräckspåret men som ändå fungerar bättre än vanligt tack vare storyn som ju är betydligt intressantare än på länge. En mycket skön asiatiask rysare alltså och förhoppningsvis ett tecken på att genren verkligen kan förnya sig.