Mirrors (2008)

Alexandre Aja är en av de regissörer jag verkligen kommer att hålla ett öga på i framtiden. Efter den fina lilla splatterfilmen Haute Tension (som inte bara var fint blodig, utan även hade den goda smaken att plocka in kultfiguren Gianetto De Rossi på makeupeffekter) så fick han jobbet att göra remaken på Wes Cravens The Hills have eyes. Jag är inte speciellt förtjust i nyinspelningar, det är alltför sällan som de är bra, eller till och med ens sevärda, men Ajas version visade sig vara snygg, tät och väldigt blodig. När han efter det fick erbjudandet att regissera ytterligare en nyinspelning så höll jag mig fortfarande skeptisk, men Aja visar även här att han är en filmmakare av hög klass.

Mirrors är alltså en nyinspelning av Into the mirror, eller Geoul sokeuro, från 2003. Jag har sett den filmen men minns allvarligt ingenting av den, vilket brukar betyda att det var en rätt trist rulle. I nyinspelningen spelar Kiefer Sutherland sin paradroll, den nersunkade polismannen, som i väntan på utredning tar ett jobb som nattvakt på ett gammalt varuhus varit stängt i många år efter en stor brand efter att hans föregångare försvunnit mystiskt (vi som sett början av filmen vet dock att han blivit dödad av sin egen spegelbild i en fint blodig scen i filmens början). Snart så börjar han se mystiska saker, dörrar som är öppna i sin spegelbild, konstiga skepnader och han börjar frukta för sitt liv. När hans syster dör i en bizarr (och väldigt blodig) scen så inser Bauer, jag menar vadhannuheterifilmen att alla omkring honom är i fara och han måste ta reda på varför detta händer innan hela hans familj dör i konstiga olyckor.

Jag hade ganska låga förväntningar av Mirrors men från det ögonblicket Kiefers karaktär kliver in i varuhuset så höjdes de en hel del. Det utbrända huset fullt med konstiga trappor och bizarra skyltdockor är en av de snyggaste studiohantverken jag varit med om på länge och Alexandre Aja gör verkligen allt vad han kan för att maximera den stämning han kan få ut, vilket inte är lite. Det är gott om fina scener på vidriga figurer som skymtas i ögonvråer och speglar. Allt är snyggt och häftigt filmat och de klyschor som då och då dyker upp hanteras väl. Skådespeleriet är väl filmens svagare sida, men det är ändå ingen som är dålig vilket också hjälper till. Detta hade nog kunnat bli en riktig skräprulle om det inte varit för Aja och nu ser jag fram emot hans nästa film. Ytterligare en remake faktiskt. Piranha 3d. Mja, det kan nog bli riktigt roligt, speciellt om vi får precis så mycket blod och gore som han utlovat. Hur som helst, Mirrors är en mer än kapabel skräckfilm, en riktigt bra remake och i slutändan en film som jag rekommenderar för en trevlig kväll i filmsoffan.

Nu är det VERKLIGEN dags att skaffa Blurayspelare!

In short - Classic media (som för något år sedan släppte samma film på riktigt fin dvd) kommer att släppa originalfilmen på Bluray den 22 september.

Nu har jag verkligen ingenting som kan hålla mig från att köpa en blurayspelare, eller en PS3.

Nu väntar jag bara på beskedet att de ska släppa de andra filmerna också. Ghidrah the threeheaded monster på Bluray. Gode gud.

Mer info hos Fangoria

The Appointment (1981)

En del av mig blev inte klok på Lindsay C Vickers The Appointment. Jag kunde inte riktigt förstå vad filmmakarna vill säga med den här filmen, man öser in massor med udda händelser i en film som ändå känns som den är 5 timmar lång. Man sitter hela tiden och undrar varför si och så händer och när det förutsägbara slutet kommer så har man fått svar på kanske en av dessa frågor. Men jag tror att det är precis så man vill ha det.

The Appointment kretsar kring någon sorts ond kraft som i filmens början (en mycket coolt filmad sekvens) tar en ung flicka som tar en genväg genom en park. Tre år senare får vi följa en familj som bor i närheten av denna park dagen innan den 14åriga dotterns stora konsert. Fadern (Edward Woodward) ska precis berätta för henne att han inte kan komma på konserten då han han ska på en jobbresa och det är inte något den fadersfixerade dottern kommer att gilla. Just det, tänk er för fäder därute. Se detta som en varning. Gå på din dotters konsert. Den natten drömmer fadern om att han kommer att dö i en bilolycka, samtidigt som diverse mysko saker börjar hända, en flock med hundar samlas utanför huset, personer i fotografier rör på sig, men farsan tar det inte på allvar. Dagen därpå påbörjar han sin resa och sakat men säkert så börjar pusselbitarna falla på plats, när den onda kraften metodiskt börjar sammanställa alla faktorer som behövs för att drömmen skall bli sann.

Problemet med The Appointment är att den är så utstuderat långsam. Jag vill påstå att det händer saker hela tiden, men i en takt som är noggrant kalkylerad. Allt leder fram till slutet men jag kan tänka mig att det finns många som har gett upp innan dess, vilket är lite tråkigt. Filmens styrka är just det som även är svagheten då det känns som om man får titta på någon sorts skum mardröm som det inte finns någon chans att komma ur innan den är klar. Det börjar riktigt härlig och obehagligt med den unga flickan som är ute och går i parken och plötsligt hör hon en flickröst som kallar på henne från inne bland det täta buskaget, samtidigt som något annat följer henne i periferin, ända tills hon fullkomligen slits in bland träden av något osynligt. Efter det så börjar det lunka på i sin takt, där vi blir introducerade till familjen. Vad som käns lite skumt och otydligt relationen mellan pappan och dottern, där man nästan får intrycket att det är något mörkare inblandat. Kanske det bara är jag som läser in det, men det finns en lång scen där Edward Woodward står utanför dotterns rum, osäker på om han ska gå in, samtidigt som dottern sitter upp i sängen och väntar. Om detta nu skulle vara så, så innebär det att dynamiken blir lite annorlunda och svartare, vilket ökar obehaglighetsgraden en aning. Men, det kan ju bara vara jag som läser in något där.

Rent tekniskt så finns det absolut inget att klaga på, tvärtom. Det finns några riktigt bra scener som jag dock inte vill gå in på närmare utan att spoila något och regi såväl som foto är väldigt kompetent. Skådespeleriet är även det bra, förutom just den unga dottern vars repliker känns ganska stela.

The Appointment är en klurig liten film som jämförts med Dont look now, vilken jag tills viss del kan hålla med. Den har en liknande obehaglig stämning och även om den är långsam så kommer man ur det hela med en rätt skön obehagskänsla i maggropen. Det är långt ifrån en perfekt film, men dess fördelar uppväger dess nackdelar och kan med visst förbehåll rekommenderas.

Här är den sköna introsekvensen

The Hunted (2003)

The Hunted är en fin liten film, med en enkel och fungerande handling där Benicio Del Toro spelar en armetränad lönnmördare som fått nog och börjat mörda jägare ute i skogen. Han jagas nu av den man som tränade upp honom (Tommy Lee Jones) och större delen av FBI. William Friedkin regisserar på sitt vanliga professionella sätt och filmen är full av snygga biljakter och coola, blodiga knivslagsmål. Det är full rulle från start ett och man har aldrig tråkigt. Varför sågades då filmen totalt när den kom? Tommy Lee Jones gör sitt vanliga hantverk, och det är inte speciellt svårt att köpa honom som en mästare i diverse kampsporter. Friedkin gör vad Friedkin gör bäst, och man får vad man förväntar sig. Var ligger då problemet? Jo, Benicio del Toro. Del Toro är en bra skådespelare vars fysiska skådespeleri fungerar utmärkt, men så fort han öppnar munnen så blir det fel. Detta är speciellt påtagligt i en scen där han pratar med sin styvdotter om hur djur jagar. Så länge han smyger omkring i skogen och sätter fällor så är han klockren, men annars… nä…

The Hunted är verkligen inte en dålig film. Den är kompetent, välgjord, full med riktigt blodiga knivslagsmål och det enda som drar ner betyget är Del Toros usla hanterande av sin dialog. Han ska nog hålla sig till mer skruvade karaktärer (Jag kan se om Fear and Loathing in Las Vegas hundra gånger till). Han förstör inte filmen, men jag kan faktiskt förstå vissa delar av sågandet.

De dødes tjern (1958)

De dødes tjern är tydligen en riktig kultrulle för våra norska grannar, en film som hela tiden önskas på dvd då de som var med på den tiden har väldigt goda och mysiga minnen av den. När jag nu fick chansen att se den här filmen efter att någon god menske spelat in den från en visning på norsk tv så tog jag givetvis den chansen, med aningen höga förväntningar. Hur gick det med förväntningarna då? Är det här verkligen en kultrulle är är norrmännen förblindade av nostalgi? Vi återkommer till det lite senare.

När filmen börjar så sitter sex goda vänner på ett tåg på väg till en stuga någonstans mitt ute i skogen. En av dem, Liljan, är tvillingsyster till Björn som bor i stugan och hon har fått en förnimmelse att något har hänt honom. Väl på plats så är Björn försvunnen men man antar att han är ute och jagar. En av dem berättar nu historien om Tore Gråvik, en galning som bodde i huset 100 år tidigare som hade en lite väl stor fixering till sin syster. När systern träffade en älskare så fick Tore Gråvik frispel, dödade dem båda två och dränkte sig i den närliggande tjärnen. Nu skall man kunna höra hans dödsskri på årsdagen av hans död, och tydligen så har flera personer drunknat i det bottenlösa vattnet sedan dess. Alla tror givetvis att det är just en spökhistoria men när man hittar Björns hund skjuten och spår pekar på att Björn kastat sig i tjärnen så börjar spekulationerna. Man hittar en omärkt dagbok där någon pratar om att Tore Gråvik kallar från tjärnen och nu börjar mystiska saker hända, man hittar konstiga fotspår i skogen och Liljan försöker dränka sig en natt. Vad är det som ligger bakom allt? Något övernaturligt eller har allt en naturlig förklaring?

Till att börja med så önskar jag att jag var lite bättre på norska. Att läsa språket är inga problem, men vissa dialekter är svårare än andra för oss svenskar och även om man hänger med hyfsat så missar man en och annan mening här och var i filmen. Detta var dock inget stort problem, men jag ser fram emot en dvdutgåva som åtminstone har norsk text. För den här filmen vill jag äga på dvd.

De dødes tjerns största styrka är det riktigt fina fotot, vilket fångar den mörka skogen och den aningen Evil Dead liknande stugan. Den krypande stämningen är ganska konstant genom hela filmen vilket är ytterligare ett plus, och det finns ett flertal riktigt härliga skräcksekvenser som jag kan tänka mig skrämde skiten ur norrmännen på bio 1958. Att man sedan håller båda möjligheterna med det paranormala och ett vanligt brott öppet hela tiden fungerar riktigt bra, med tydliga ståndstaganden av de relativt välspelade karaktärerna utan att man sitter och förbannar sig över att någon håller alltför hårt på en åsikt. I grund och botten är detta en deckare (detta är ingen spoiler, mer en förklaring över hur filmen är upplagd), trots sina fantastiska inslag och som sådan fungerar filmen bra. En mycket bra rysare alltså och jag sällar mig till de i grannlandet som skriker efter en dvdutgåva.

Jodå, mina förväntningar höll alltså.

Omslagsbilden verkar komma från en dvdutgåva, men när jag söker runt så hittar jag ingen info om att den skulle vara släppt, så jag gissar mig till att det är någon egengjort eller ett piratomslag. Eller har jag fel?

Red Planet (2000)

Bra Science fictionfilm är verkligen något av en bristvara. Det spottas ut filmer regelbundet men det är väldigt sällan man fokuserar på det det SF egentligen är - Ideér och spekulationer om såväl radikala som trovärdiga utvecklingar inom vetenskapen. Problemet med de flesta filmerna inom genren är att de använder teknologin och utvecklingen som en miljö där de låter diverse banala historier utspela sig, utan att ta till vara eller expandera de intressanta tankar som finns. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, tvärtom. Det kan mycket väl vara underhållning av hög kvalitet, men en del av mig önskar att det fanns lite mer "hård" SF, film som tog Science fiction på allvar. Det som då fått in mig på de här tankarna är Anthony Hoffmans Red Planet, en film som börjar relativt seriöst, men som halvvägs in i filmen degenererar till en vanlig äventyrsfilm. Den är i alla fall hästlängder bättre än Mission to Mars, Brian De Palmas film som kom samma år och som bara är usel.

Red Planet utspelar sig 2025 och mänskligheten har äntligen lyckats med konststycket att förstöra Jordens miljö. Exakt hur långt och hur allvarligt det är får man inga detaljer av (vi får faktiskt inte se en enda scen från Jorden, förutom en rymdscen som är tagen från Contact) men det är tydligen ganska illa och man har börjat försöka göra Mars till en beboelig planet genom att skicka iväg sonder fulla med syrealstrande alger, ett experiment som till en början verkade lyckas men som förvandlades till ett mysterium då algerna började försvinna. En expedition är på väg för att utröna varför och resan går fläckfritt. Tills man når atmosfären vill säga. Under tiden som man börjar förbereda sig på att landa på Mars yta så hamnar skeppet i ett kraftigt strålningsbälte och det hela resulterar i att samtliga ombord förutom kaptenen förbereder sig på en riktigt tuff landning, samtidigt som kaptenen (Carrie Ann-Moss) försöker rädda skeppet (och sitt eget liv). Landningen är rejält hård, och man hamnar dessutom långt ifrån den beboeliga bas som skickats dit tidigare. Nu gäller det alltså att försöka ta sig dit innan syret tar slut, vilket givetvis inte alla gör. Men problemen fortsätter när man till slut når fram och finner hela platsen i småsmulor. Nu finns det inte mycket man kan göra än att vänta på en långsam död, speciellt som man inte vet om moderskeppet fortfarande är kvar. Men det det blir ännu konstigare när man inser att det faktiskt finns syre på Mars (något man upptäcker när en av karaktärerna försöker ta livet av sig när hans syre tar slut) vilket verkligen är ett mysterium i och med att algerna är borta. Saken blir inte bättre av att AMEE, en armedesignad robot, får tokspel och återgår till till sitt vanliga jobb, att döda människor. Inga Asimovlagar där inte. Nu gäller det att försöka överleva, och det är även nu som filmens Scifielement börjar falla samman då det helt plötsligt blir en lite mer typisk Amerikansk hjältefilm som förvisso är mycket underhållande men som hade varit betydligt mer intressant om man tagit någon lite mer vetenskaplig väg. Förklaringen till varför det finns syre är i alla fall intressant och väldigt snyggt filmat, men när den kommer i en lång sekvens där man måste nå en gammal farkost innan tiden tar slut så känns det lite som att den skummas över.

Nåja, dåligt är det definitivt inte. Specialeffekterna är riktigt bra och Anthony Hoffman (detta är än så länge hans enda film) regisserar lugnt och metodiskt, utan att man märker att hans bakgrund är inom musikvideon. Skådespelarna gör det bästa av vad materialet erbjuder dem och är överlag bra. Val Kilmer, Tom Sizemore, Simon Baker och Carrie Ann-Moss lyckas göra relativt sympatiska karaktärer av väldigt lite och det fungerar bra. Manuset är inte heller speciellt förutsägbart, och även om jag kanske hade velat ha mer Science fiction över det hela så flyter det på bra, trots det aningen förutsägbara slutet. Som SciFi inte speciellt bra alltså, men som underhållning väl godkänt.

Coffy (1973)

En film som börjar med att Pam Grier visar brösten, blåser skallen av en hallick med ett avsågat hagelgevär och tvingar en annan kille att ta en överdos, allt inom de första 5 minuterna, kan inte vara dålig.

Det går inte att tycka illa om det här, det går bara inte. Klassisk ex(blax)ploitation som mer eller mindre skapade en hel genre och gav Tarantino en hel del inspiration. Pam Grier är hård och sexig som Coffy, den hämndsugna sjuksköterskan som börjar döda hallickar, korrupta poliser och knarklangare. Jack Hill regisserar rappt och underhållande och fyller filmen med våld, nakna kvinnor och coola repliker, för att inte tala om alla roliga catfights som alltid slutar med att kvinnorna blir mer eller mindre avklädda. Allt är så härligt 70tal med hallickar i gräsliga kläder med eget soundtrack, gigantiska hårsvall och allt som hör till. Sid Haig dyker upp i en härlig roll som en sliskig henchman och det gör ju inte direkt saken sämre. Visst, en del av skådespeleriet är lite svajigt och ibland lyser den låga budgeten igenom, men Jack Hill lyckas för det mesta göra det mesta av de pengar han hade till förfogande. Sån här film görs inte längre. Mums.