Död Snö (2008)

Att det ska vara så jävla svårt. Ja, att göra nazizombiefilmer alltså. Shock Waves är en klassiker och Outpost från 2007 är ett mycket bra försök, men sen då? Vem som helst inser ju att det antagligen är världens coolaste filmgenre. Nu så visar Norrmännen, som på senare år bevisat att det går att göra bra genrefilm i Skandinavien, var skåpet ska stå.

Fast först av allt så vill jag skämmas lite. Sån här film ska man, som jag gjort, inte tanka hem. Den ska köpas på dvd, helst i någon special edition i form av en nazihjälm. Men, jag kunde inte hålla mig. Förlåt. Jag ska köpa den norska dvdn så fort den släpps. För sånt här ska stödjas.

Död snö är alltså en riktigt underhållande film som börjar relativt spännande och övergår i en fin orgie i tarmar och krossade skallar. Perfekt är den väl kanske inte och den svaga punkten är väl egentligen storyn. Inte för att den är dålig, men vi har sett upplägget många gånger förut. Sex stycken läkarstudenter åker upp till en stuga i fjällen för att festa lite. Väl där stöter de på en skum snubbe som berättar historien om vad som hände i regionen undet kriget då de ockuperande naziststyrkorna stal massor med guld och flydde upp i fjällen mot krigets slut för att aldrig ses igen. Givetvis står det inte på förrän nazizombierna står som spön i backen och nu börjar gorefesten.

Nä, någon unik story är det verkligen inte men den fyller absolut sin funktion och den levererar också relativt roliga karaktärer, klyschiga men roliga. Skådespelarna själva verkar ha ganska roligt och det gör att man aldrig har tråkigt, även i den aningen långsamma första halvtimmen. Nazizombierna själva är fina skapelser och jag förstår inte varför det är så sällan som man stöter på dem i film. När blodet väl börjar flyta så är det en blandning av ok cgi och gamla skolans makeup och det i en alldeles lagom takt. Det enda som jag egentligen störde mig på var att regissören inte utnyttjar det underbara snölandskapet bättre, det är alldeles för många närbilder. Ett fett widescreenfoto hade alltså gjort susen, men fotot är absolut inte dåligt. Vi blev nog bortskämda efter Fritt vilt. Nåja, småsaker. Filmen är ju knökfull med sådana här små godingar:



Nu får vi verkligen hoppas att nazizombiegenren får en nytändning. Ett pluspoäng för att den vanliga småtjocka skräckfilmsnörden faktiskt får knulla lite också.

Så fin, så fin.....

.. och den är min! Nu gäller bara att övertyga flickvännen om att den ska få hedersplatsen i vardagsrummet.

Jeepers Creepers (2001)

Det är alltid kul att bli överraskad av en film som man inte hade några direkta förväntningar på. Jeepers Creepers har jag blivit tipsad om av några vänner men tyckt att storyn inte tilltalat mig speciellt, ytterligare en rulle om ungdomar som råkar ut för något elakt mitt ute i ingenstans alltså. Jag borde alltså lära mig att lyssna lite bättre.

Justin Long och Gina Philips spelar ett ungt syskonpar som är på väg hem till föräldrarna över en ledighet från skolan. Givetvis så färdas de på diverse småvägar och råkar ut för en skum snubbe i en gammal skitig bil som försöker få dem av vägen. Lite senare passerar de en gammal kyrka och ser föraren från bilen dumpa något i ett hål. Givetvis så kan de inte hålla sig från att undersöka. Dumt. Föraren är inte någon vanlig psykopat, utan någon sorts varelse som inte ger sig förrän han har fått sina offer... Det är mer än så med storyn, men jag väljer att inte berätta mer då den är lite roligare än dess bröder och systrar i genren. Det är dock en ganska skön liten elaking vi har att göra med här och den är rätt coolt designad. Scenerna ner i varelsens näste är riktigt sköna. Skådespeleriet av Justin Long och Gina Philips är bra, även om jag har svårt att se Long i en seriös roll, speciellt efter hans underbara cameo som bögporrskådis i Kevin smiths Zack and Miri make a porno. Allt är rappt berättat med bra stämning filmen igenom och jag ser fram emot att se uppföljaren som kom två år efter. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är en sjysst liten monsterrulle.

Monster (2008)

Asylum. Här har vi några personer är fullt medvetna om vad de gör, för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Deras idé? Plagiera storfilmer och släppa dem samtidigt som förlagan. Som exempel har vi Transmorphers som kom samtidigt som Transformers, The Day the earth stopped som kom samtidigt som The Day the earth stood still och Alien vs Hunter som släpptes samtidigt som Aliens vs Predator: Requiem. För att inte glömma Snakes on a train…. Deras filmer har väldigt låga budgetar, och fullkomligen avskys av gemene man, som lätt blir lurad efter att ha hyrt en film baserad på ett coolt omslag. Skylla sig lite, eh? För de personer som är lite mer lagda åt b-filmshållet verkar gilla de här rullarna lite mer, bara man vet om vad man får. Själv har jag faktiskt inte sett några av de här filmerna, förrän nu då. Monster. Jotack, ett riktigt monster.

Detta är alltså en kopia på Cloverfield där två systrar reser till Tokyo för att göra en dokumentär om miljöförstöring. Det dröjer inte lång tid förrän kameran börjar skaka och man snart märker att staden blivit attackerat av något som blinkar till i form av några enorma cgitentakler. Nu börjar kampen för att överleva och vi får följa de två systrarna när de flyr från plats till plats i Tokyos natt för att komma undan MONSTRET!

Nog finns det plats på marknaden för en ren kopia av Cloverfield, speciellt en som har den goda smaken att låta filmen utspela sig i Tokyo, en liten kul vinkning till alla gamla Godzillafilmer som just Cloverfield är inspirerad av. Problemet är bara att Monster är inte den. För att spara in så mycket pengar som möjligt så har man valt att fokusera kameran på karaktärerna. Hela tiden. Till och med under scener där det uppenbarligen händer saker så fokuseras det på någon av systrarna som skriker något, eller gråter. Det blir bara jobbigt att behöva se på de två under större delen av filmen, även om deras skådespel är klart godkänt, för det är ju monsteraction man vill se. Detta sänker filmen ganska mycket och jag fann mig hela tiden tappa intresset. Vi får några få scener där en tentakel greppar tag i någon, och en lite längre scen mot slutet men annars är det bara dammiga kvinnoansikten som gäller. Filmen är inte heller sådär dålig så att den blir rolig, bara tråkig. Det är lite synd då potentialen finns där inne, med en småkul story och ett intressant monster. Tentakler är ju alltid bra.

Det här betyder dock inte att jag dissar Asylum totalt. Jag ska ge dem ett par chanser till. Deras War of the worlds version verkar lite intressant....

The Sick House (2007)

Här har vi en liten film som inte kommer att vinna några priser men som oförtjänt verkar ha fallit under radarn. Det är lite trist då jag verkligen gillade den, och även om den inte har några direkt originella idéer så är det fortfarande 90 mycket underhållande och stämningsfulla minuter.

En amerikansk arkeolog i London vill gräva ut ett gammalt sjukhus men hälsovårdsmyndigheterna ska riva det då man hittat spår av böldpest nere i källaren. Hon är dock fast besluten att få rota där och bryter sig in natten innan huset ska ner. Det står givetvis inte på förrän hon börjar hacka i väggar och släpper lös något som funnits där väntande ända sen den stora pesten lamslog London på 1500talet. Samtidigt så stjäl några ungdomar en bil och åker ut på en rejäl fylletur, som resulterar i att de lyckas köra på någon, totalkvadda bilen och ta tillflykt i ovan nämnda byggnad. Nu finner de sig alla instängda i byggnaden, jagade av den forne pestdoktorn som fortfarande finns kvar och alla hans Silent Hill inspirerade minions. Tegelväggar dyker upp där dörrar tidigare fanns och de instängda börjar dö, en efter en på lagom grisiga sätt.

Man hör ju på storyn att det inte är något direkt originellt, och det känns som om filmmakarna inte bryr sig om det. Man har istället koncentrerat sig på maximal stämning och där har man lyckats ganska bra. Det nerlagda sjukhuset och tunnlarna under det är fina inspelningsplatser som är rätt skönt förstärkta av en ganska grå färgskala och en lagom skakig kamera. Skådespeleriet är ok, speciellt med tanke på de rätt svaga karaktärer som de har att jobba med. Men filmens höjdpunkter är de varelser som befolkar sjukhuset. Den gode pestdoktorn själv är en riktigt skön skapelse, en lång jäkel med en konstig näbb som rör sig väldigt udda. Han och de andra små sakerna som springer omkring är helt klart inspirerade av Silent Hill spelen och för min del på ett bra sätt. De ser riktigt elaka ut och tillsammans med några korta men trevliga gorescener, och en del slem och maggotar så blir stämningen och obehaget riktigt skönt. En bra, om småklyschig, liten skräckis som passar bra en kväll i soffan.

Equinox (1970)

Criterion collection är en Amerikansk dvdutgivare som gett sig själva det tunga oket att leverera de allra finaste utgåvorna av filmer som de, och de flesta kritiker, anser vara viktiga filmer. De har sedan 1984 gett oss t ex Seven samurai, Sjunde inseglet, Saló, en massa Stan Brakhage, The Last temptation of Christ och Häxan. Mitt i allt detta snustorra hav av floskler och kritikerrövslickeri så är det uppenbart att någon har humor, då man valt att ge ut lite skumma små scififilmer som The Blob och Fiend without a face. Båda bra och trevliga exempel på amerikansk monsterscifi från 50talet men inte direkt några mästerverk. Ytterligare en sådan film är den jag ska recensera nu, som egentligen inte ens är speciellt bra. Den har ett visst existensvärde, som jag kommer att komma till senare, men det är inte mer än en studentfilm som fått biopremiär.

Vad är då Equinox? Jo, en studentfilm som spelades in av Dennis Muren 1967 för den feta summan av $6500. Om namnet låter bekant så är det för att han har jobbat på Industrial Light and Magic sedan 1976, på små obskyra filmer som Star Wars, Raiders of the Lost ark, Terminator 2 och Jurassic park och vunnit sex oscars. Därav det lilla existensvärdet alltså. Med ombord var även sådana kultfigurer som Jim Danforth och Dave Allen, små legender inom specialeffekter, speciellt stopmotion. Sen så påminner delar av historien om Sam Raimis Evil Dead och man kan ju fundera om denna film varit inspirationen bakom. Hur som helst, det är en ultralågbudget monsterfilm vi har att göra med där några ungdomar beger sig ut i skogen för att träffa en av sina lärare och avnjuta en picknick. Väl på plats så hittar de lärarens hus förstört, de stöter på en parkranger vid namn Asmodeus (hmm. undrar vem som är bad guyen här?) och får snart tag på en elak bok av en gammal gubbe i en grotta. Det står inte på förrän de blir jagade av diverse monster som alla vill åt den eftertraktade boken. Så håller det på i 80 minuter och det är varken spännande eller läskigt. I och med att nästan alla monster är Stopmotion så känns det mer som en homage till Ray Harryhausen än en riktig film. Som homage är det inte speciellt underhållande heller då monsterscenerna uppgår till kanske 5 minuter. Resten av filmen består av dåligt skådespel och ett jäkla massa springande omkring i skogen, även om kamerarbete och specialeffekter är relativt välgjorda. Nä, varför detta blev en Criterionutgåva förstår jag inte riktigt. Den är dock riktigt fullsmetad med extramaterial så om detta är av intresse så är det verkligen värt att köpa då vi förutom bioversionen även får den 10 minuter kortare originalversionen innan Blobproducenten Jack H Harris köpte upp rättigheterna och spelade in lite extra scener. På disc två har vi massor med intervjuer och flera stycken kortfilmer av de medverkande. En kuriositet alltså, för samlare. Inte för gemene filmtittare.

Rest stop (2006)

En genre som varit ganska het de senaste åren är den s k "Backwoods" genren, som vanligtvis involverar några stackars resenärer som mitt ute i ingenstans hamnar i konflikt med diverse inavlade missfoster eller psykopater av den gamla skolan. Det är John Boormans fenomenala Den Sista färden vi har att tacka för allt detta och på senare år så har Rob Schmidts fina Wrong turn och Alexande Ajas underbart blodiga version av Wes Cravens The Hills have eyes lett till att genren exploderat. Som med alla genrer så finns det bra och dåliga filmer och John Shibans Rest stop utmärker sig åtminstone så pass att den är ett trevlig exempel. Inte direkt bra, men absolut inte dåligt.

I Rest Stop så är det Kalifornien som får stå för terrorn. Ett ungt par i Texas har beslutat sig för att rymma hemifrån och fly till Los Angeles för att finna lyckan. De börjar givetvis bråka och tjafsa, och när de stannar till vid en skitig rastplats mitt ute i ingenstans så försvinner killen med bilen. Det är åtminstone vad våran hjältinna till en början tror, men snart finner hon bevis för att detta hänt tidigare på samma plats. En psykopat i en pickuptruck har sett till så att åtskilliga personer försvunnit på samma plats och gissa vem som står näst på tur?

För att vara en film som mer eller mindre utspelar sig på samma skitiga toalett på en rastplats så är detta en förvånansvärt bra film. Den har en bra stämning överlag och bra skådespeleri från Jaimie Alexander i huvudrollen, vilket är bra eftersom hon är i bild konstant från ruta ett. Tyvärr så är det väl så att utöver detta så har Rest Stop inget exceptionellt att komma med, inget som sticker ut. Den är lagom spännande från början ända fram till ett aningen tråkigt slut, där jag känner att de hade kunnat göra något mer. På dvdn finns även tre alternativa slut som även de är rätt trista. Det blir lite spänning, lite gore, någon liten twist och så är filmen helt plötsligt och väldigt smärtfritt över. Ett bra val att göra då det finns betydligt sämre filmer därute men vänta er inte för mycket. Inget som man blir uttråkad av, tvärtom, men kanske ingenting man rekommenderar annat än till personer som är nya för genren. En uppföljare är givetvis på väg.