Oj.

Sonny Chiba är en cool skådis som gjort mycket fin film i sina dagar. Men detta?

Cthulhu (2007)

H.P Lovecraftfilmatiseringar är ett kapitel för sig. Det har visat sig vara ganska svårt att göra vettiga versioner av Lovecrafts noveller och de som har lyckats har klarat av detta mest pga att de tagit sig lite friheter med storyn. Cthulhu är den senaste i raden av dessa filmer och faktiskt en av de roligare.

I grund och botten så är detta en filmatisering av The Shadow over Innsmouth, samma novell som låg bakom Stuart Gordons fina Dagon. Dagon är dock i det här fallet den film som är mest trogen originalet där man i Cthulhu skrivit en helt ny story och placerat den i en stad som mycket väl skulle kunna vara just Innsmouth, även om den kanske inte är riktigt lika sunkig. Russ, en historieprofessor, får bud om att hans mor dött och han reser tillbaka till den lilla kuststad som han hatar så mycket. Hans far är ledare för en konstig kult som har tagit avstånd från Russ homosexualitet, och det blir friktion sekunden han stiger ur bilen. Inte nog med det, staden verkar vara i klorna på den mystiska sekten och när Russ börjar rota i det hela så finner han att det är väldigt svårt att att få någon att prata om sekten, och de försvinnanden som man misstänker att de ligger bakom. Och eftersom detta är baserat på material av Lovecraft så kommer det ju givetvis bara bli värre och värre.

Även om man plockat lite hejvilt bland Lovecrafts myter så känns denna film rent stämningsmässigt som en av de bättre filmatiseringarna. Det finns en riktigt härlig scen nere i en stor källare där huvudpersonen ser tingestar endast i skenet från en kamerablixt och slutscenerna är underbara. Att den sedan är oerhört vackert och stiliserat fotograferad i underbara miljöer gör ju inte saken sämre, där vissa kameravinklar ser ut som rena målningar. Där har vi kanske ett av filmens problem, en mindre sådant dock. Det är lite arthousekänsla över det hela. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, men jag hade nog uppskattat en lite rakare manus. Detta dyker dock bara upp i filmens mitt och när allt börjar ta hus i helvete mot slutet så förlåter jag dem för detta. Filmen har dock ett ytterligare "problem" och det är huvudpersonens homosexualitet och dennes återuppväckande av en ungdomspassion som nu är frånskild enbarnsfar. Homosexualiteten i sig är inte ett problem för mig, men detta är tyvärr något som jag misstänker kommer att få en och annan trångsynt liten homofob att hoppa över en riktigt fin skräckfilm. Det verkar redan som att filmen blivit nischad som en gayfilm då det bolag som gett ut den på dvd verkar specialisera på just film av den typen. Låt detta inte hindra er från att se filmen.

Sen så måste jag ju ta upp detta med att Tori Spelling är med. Jajamensan, Ms Fishface herself. Det "tråkiga" med detta är ju att hon faktiskt gör relativt bra ifrån sig, till och med bättre än vissa skådisar i mindre roller. Filmen är aningen ojämnt spelad, men som tur är så är detta ingenting som Jason Cottle som Russ lider av. Detta är alltså en riktigt snygg och bra filmad film som jag rekommenderar fansen att se. Det är inte Re-Animator, den kan vara lite luddig ibland men ha lite tålamod istället.

Grattis Bruce Campbell!

På 51årsdagen!

Några kortisar

Jag har ju sett några rullar som jag bara inte orkat skriva något om, så här kommer ett par kortrecensioner:

The Yakuza (1974)
Sydney Pollacks stenhårda 70talsthriller med Robert Mitchum och Ken Takakura som lever runt i Yakuzans jaktmarker. Tät, väldigt noirig, välspelad och välfilmad, The Yakuza är ett måste för alla som gillar 70talare.

Battle Royale (2000)
Kinji Fukasakus fina actionthriller om en skolklass som blir avsläppta på en ö och måste börja döda varandra, allt för att det bara ska finnas endast en överlevande. Spännande, blodigt och välgjort. Det enda man kanske kan klaga på att det är väldigt lite pantyshots för att vara en japansk film, men våldet kompenserar. Sen kan man säkert om man vill se detta som en allegori av något slag, men jag väljer att se den som den våldsorgie den är.

Night of the Lepus (1972)
"Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!"
Med den repliken så inser man ju rätt snabbt vad detta är för typ av film. En rulle om gigantiska mördarkaniner som spelas 100% seriöst. Problemet är bara att hur man än gör så är det fullständigt omöjligt att få en kanin att se skräckinjagande ut, och den kanindräkt som används i vissa scener gör inte direkt saken bättre. Men underhållande, det är det. :)

Devils tomb (2009)

Cuba Gooding Jr:s första skräckfilm! Som vi har väntat! Skämt åsido, Devils tomb är en trevlig liten sak, som är väldigt typisk för Direct to Dvd filmer, men som ändå har vissa egenskaper som gör att den höjer sig aningen över det vanliga träcket.

Cuba spelar ledaren för en trupp elitsoldater som blivit kallade till ett uppdrag ute i öknen i Irak. Någonting har hittats nere i en grotta och ett forskningscenter har upprättats, men nu har man tappat kontakten med den. Oj, vilken ny och fräsch story. Cubas soldater tar sig ner i de mörka gångarna och snart uppdagas vad som finns därnere, och soldaterna dör en efter en, helst i samband med något de är rädda för, etc etc.

Nej, inte mycket nytt under julgranen här. Storyn är nästan pinsamt enkel och förutsägbar och karaktärerna lagom "deharvisettförutitretusenandrafilmer". En av dem heter till och med Hicks. Men där slutar faktiskt det negativa. Vad den här filmen har jämfört med väldigt många andra filmer i samma genre är kompetens, både framför och bakom kameran. Jason Connery, Seans son till och med, vet hur man hanterar en kamera och hur man får igång ett bra tempo, vilket gör att man aldrig har tråkigt. Att man sen har haft den goda smaken att trycka in ett gäng sköna skådespelare gör ju inte saken sämre direkt. Cuba Gooding Jr är lite svår att se i en sån här roll där han mest travar omkring med puffran i högsta hugg och ser svårmodig ut, men han gör faktiskt relativt bra ifrån sig. Sen så har vi killar som Henry Rollins, Ray Winstone, Ron Perlman och Bill Moseley, alla skådespelare som alltid är roliga att se på även i de lite mindre roller som de har här. Övriga gör helt ok ifrån sig, man stör sig aldrig på någon vilket hjälper till i en sån här film. Men, skriker ni, är filmen blodig? Jotack, det är den så det räcker till. Armar som bryts av, skallar som skjuts sönder, knivvåld - allt som en gorehound behöver. Utöver detta så vill jag nog påstå att grundstoryn är aningen roligare än vanligt, även om det snabbt degenerar i det gamla vanliga tunnelspringandet.

Men hur som helst, en trevlig liten skräckfilm som duger fint en seg eftermiddag. Den har blod, tuttar och en scen där två tjejer hånglar samtidigt som man suger lite på varandras varbölder och långsamt skär upp ryggen på den ena damen. Bara det gör väl det hela värt det?

Born to fight (2004)

Filmer som Thailändska Born to fight behöver man ibland. Jag minns det sena 80talet, när filmvåldet började bli allt grövre, utan att för den skull dra ner på kvaliteten. Actionfilmsklassiker som Dödligt vapen och Die hard fläskade på med blodig action utan att vika undan. Born to fight är en film som får mig att tänka på denna gyllene era då det är just en typisk sådan film, knökfull med action och blod och som får en att förbise alla små skavanker som manuset kan ha. Squibs galore!

Filmens egentligen enda skavank är just manuset som är en patriotisk klyschfest utan dess like. Deaw, en ung polis är del av en raid där man ska ta fast en ökänd knarkkung och man får sitt byte, men Deaws kapten omkommer. Deaw dekar ner sig lite och tycker att det är hans fel, och för att försöka slippa tänka på det hela så följer han med sin syster till en avlägsen by för att dela ut mat och leksaker. Det står dock inte på förrän elaka terrorister klampar in och börjar massakrera byborna i en lång, fin lightvariant av senaste Rambo. När krutröken skingras så hotar terroristerna att döda de överlevande om man inte överlämnar den tidigare nämnda knarkkungen. Proceduren för att överlämna honom sätts igång, men när de överlevande byborna och ditresta atleterna får höra den thailändska nationalsången så beslutar de sig för att slå tillbaka. Mer än så behövs inte.

Manuset är tunt, minst sagt, och de lugna sekvenserna rätt intetsägande men så fort det är action i bild så är detta helt underbar underhållning, och det är större delen av filmen. Inte många döda sekunder här inte. Born to fight är knökfull med så mycket sköna och sanslösa stuntsekvenser att man i vissa scener nästan kippar efter andan (bästa exemplet, en badguy som ramlar ner från taket på en lastbil och är väldigt nära att hamna under hjulet...). Kampsportscenerna är akrobatiska och snyggt koreograferade, gärna i slow motion och en fröjd att titta på. När man inte använder sina händer och fötter så är det squibs som gäller och de är många och stora. I en sekvens så skjuter man till och med av armen på en stackars bybo. Skurkarna är elakare än elakast, allt för att man ska heja lite extra på de superpatriotiska byborna och även om just den biten känns lite soppig så fungerar det ur actionfilmssynpunkt. Jag menar, de spottar ju på Thailands flagga och vill nuka Bangkok! Allt är kompetent och snyggt filmat av delar av teamet som låg bakom Ong Bak, därav den höga kvaliteten på actionscenerna, allting till tonerna av rivig och totalt menlös techno.

Det här är alltså simpel action, gjord för att underhålla och det lyckas den verkligen bra med. Jag satt hela filmen med ett leende på läpparna och njöt av det vackra och blodiga serietidningsvåldet. Rekommenderas till alla älskare av fartfylld action.

My name is Bruce (2008)

Det lät så bra på papperet. Bruce Campbell är ingen stor skådespelare, men till skillnaden från många så har han verkligen karisma och han lyckas lyfta de flesta filmer han är med i tack vare sin egen biffiga närvaro. För oss fans så är hans inblandning i dvdextramaterial en fröjd och han ligger bakom några av de bästa som finns därute, tack vare att han bjuder på sig själv till 100 procent. Bruce har ett speciellt öga till sina fans, på gott och ont och har även spelat in en dokumentär som heter Fanalysis om förhållandet till dessa. På detta tema har man spunnit vidare ytterligare i ett koncept som är ganska intressant, men tyvärr inte så roligt som det faktiskt skulle ha kunnat vara.

Bruce Campbell spelar alltså en alkoholiserad, bitter version av sig själv som precis skilt sig från sin fru (Ellen Sandweiss, som spelade hans syster i första Evil Dead) och vars karriär har dalat kraftigt, vilket vi får skåda i scener från inspelningen av Cave Alien 2. Han får en påhälsning av en ung fan som ber honom om hjälp att stoppa en kinesisk gud som någon lyckats släppa lös i en liten håla och som nu går bärsärkargång bland befolkningen. Bruce ber honom dra åt helvete men blir då istället kidnappad och för till Gold Lick som den lilla hålan heter. Nu börjar missförstånden hagla. Först har vi den unga fanen som inte riktigt förstår skillnaden mellan film och verklighet och Bruce som tror att allt är något sorts skumt födelsedagparty för honom där han ska få spela hjälte. Den onda kinesiska guden är dock alldeles för verklig och Bruce lägger benen på ryggen och flyr därifrån. Men, innerst inne så finns det väl en hjälte, yada yada...

Konceptet är kul, det nekar jag inte till och Bruce Campbell är alltid rolig att titta på. Filmen är full med små hänvisningar till Campbells karriär vilket och bjuder på en viss underhållning. Ted Raimi dyker upp i flera småroliga roller och de övriga skådespelarna är uppenbarligen med på skämtet. Problemet är dock att manuset i sig är en samling riktigt tråkiga klyschor som man definitivt hade kunna göra något roligare med. Det är lite för förutsägbart, man vågar helt enkelt inte flippa ut. Filmen första halvtimme är riktigt rolig när vi får följa Bruce på inspelningen av Cave Alien 2 och hans liv i sin sunkiga trailer men när han hamnar i Gold Lick så blir det mer trista skräckfilmsklyschor än humor. Detta är väldigt synd eftersom filmen går från att ha varit en potentiell kultrulle till "bara" en trevlig liten komedi för alla som gillar Bruce Campbell. Klart sevärd, men inte så roligt som det hade kunnat vara.