El Ataque de los muertos sin ojos (1973)

Ett av de absolut största ögonblicken i mitt dvdsamlande var när Blue Underground (Ett bolag som drivs av William Lustig och som hänger sig till att ge ut genrefilmer i så bra utgåvor som tänkas kan) meddelade att de skulle ge ut Amando De Ossorios Blind dead filmer, något som tidigare bara funnits i klippta och ganska dåliga dvdutgåvor. Något år senare kom så äntligen den stora dagen när boxen släpptes och jag beställde den omedelbart. Frakten gick med DHL så jag fick den snabbt till en extra liten kostnad och det var det värt. Blue Underground hade lyckats igen och jag satt som en liten pojke på julafton med ett enormt smil på läpparna.

Men vad är det då som är så speciellt med just de här filmerna? Först och främst så vill jag påstå att Amando De Ossorios skapelser inte har någon cinematisk like överhuvudtaget. De blinda döda är tempelriddare som vid sin död av någon anledning fick sina ögon utstuckna/utpickade/utbrända (det varierar från film till film) och stiger upp från sina gravar iklädda sina gamla ruttna kåpor, vilket närmast kan liknas med den klassiska bilden av Döden. De jagar sina offer med hörsel istället för syn och färdas på hästar lika ruttna och döda som sina ryttare. Från början är de tempelriddare som offrat oskulder till Satan och ätit deras hjärtan och därför blivit avrättade, samtidigt som de avgett löften om att komma tillbaka för att hämnas. Det är verkligen något speciellt med de scener som återkommer i varje film där de Blinda döda rider fram i slow motion till det underbara soundtracket av Antón Garcia Abril. Att de är skapelser inspirerade av George A Romeros människoätande zombier är nog inget omöjligt, men De Ossorios zombier är så mycket mer än bara just det. Det finns ingenting som slår synen av en odöd tempelriddare som bankar på en dörr med knappen på svärdet för att bli insläppta. Man kan kanske störa sig på att urspunget varierar från film till film, men å andra sidan så kan alla filmer ses separat utan någon speciell ordning. Det viktigaste, det visuella och de Blinda Dödas sätt att skörda sina offer på är det samma i samtliga filmer.

Nu är det ju tyvärr så att de här filmerna absolut inte är perfekta. De är samtliga lågbudgetfilmer med relativt torftiga manus och en del riktigt dåliga specialeffekter, speciellt i seriens tredje del, Ghost Galleon. Amando De Ossorio hade väldigt små budgetar till sitt förfogande och spelade in filmerna när han hade tid vid sidan av sitt vanliga jobb. Om man ser det på det viset så är filmerna oerhört välgjorda, men tyvärr så är det bitvis så att just de snabbt skrivna manusen drar ner på helhetsintrycket. Jag tänkte här recensera den andra filmen: El Ataque de los muertos sin ojos med den engelska titeln Return of the Evil Dead.

Någonstans i Portugal. I en liten by så förbereder sig byborna på en festival som firar 500årsjubileumet av att de dödat de satansdyrkande tempelriddarna som offrat byns oskulder till Satan. Givetvis så vaknar tempelriddarna till liv igen, med lite hjälp av byns utstötte puckelrygg som glatt offrar en ung kvinna och låter hennes blod rinna ner över gravarna. Innan natten är över så är de flesta innevånarna döda och de få som finns kvar instängda i byns kyrka.

Return of the Evil Dead är inte den bästa av de fyra filmerna som De Ossorio hann spotta ut (Den äran får den första - Tombs of the Blind Dead), men närapå. Manuset är filmens svaga sida - där karaktärerna är ganska bleka, förutom den aningen självgode borgmästaren som helt på egen hand står för flera av filmens höjdpunkter som t ex när han utnyttjar en liten flicka för att avleda uppmärksamheten. Själva handlingen är det dock inget fel på och De Ossorio orkestrerar ett flertal oerhört stämningsfulla sekvenser. Min absoluta favorit är när morgonen kommer och de få överlevande som finns kvar måste navigera sig igenom en hord med stillastående zombier utan att gära minsta ljud ifrån sig. Scenerna när de Blinda Döda rider in i staden och går in i hus efter hus för att döda innevånarna står för några av filmseriens höjdpunkter. Man kan tycka att intrigerna mellan de levande i filmen är lite tråkiga men de fungerar rätt bra medan man väntar på det som komma skall. Jag älskar verkligen de här filmerna då de har en atmosfär utan dess like. Man kan ju undra vad som skulle kunna ha skett om Amando De Ossorio hade fått lite högre budgetar och lite mer tid att fila på sina filmer, men eftersom han dog 2001 så får vi aldrig veta. Hans arv till skräckfilmsfanatiker finns dock kvar och jag kommer att recensera de övriga filmerna inom en nära framtid.