Inlägg nr 100 - Horror rises from the tomb (1974)

Det tog 9 månader att skrapa ihop 100 inlägg på den här bloggen och det firar vi med en recension av en film från en av mina favoritgenrer - Spanska 70talsskräckisar av/med Paul Naschy. Horror rises from the tomb är en riktigt typisk sådan, på både gott och ont.

Någon gång i Frankrike på 1400talet så döms satanisten och svartkonstnären Aleric Du Marnac till döden, tillsammans med hans älskarinna Mabille De Lancre. Hans sista ord är en förbannelse över sin domares släkt och han lovar att de skall komma tillbaka för att hämnas. Nu hoppar vi raskt fram i tiden till det nutida Paris där Hugo De Marnac, Alerics ättling, befinner sig på en seans för att prata med Alerics ande som enligt legenden ligger begravd separerad från sitt huvud för att han inte skall komma tillbaka. Alerics ande pratar med dem och berättar var hans kroppsdelar finns begravda och Hugo bestämmer sig för att tillsammans med några vänner resa till sitt avlägsna bergshus för att se om de kan finna kroppen. Det står givetvis inte på förrän Aleric är återförenad med sin kropp, spanska senoritas går omkring nakna och en (mindre) arme av levande döda försöker ha ihjäl våra hjältar lagom till just den natt när Aleric Du Marnacs krafter kommer att mångfaldigas. Utöver detta så har vi även Alerics älskarinna Mabille som är en vampyr och föredrar att jaga sina offer medan hon är naken och det skapar ju ytterligare underhållning.

Enligt Naschy själv så skrev han manuset på två dagar på uppdrag av en producent som ville ha ut en skräckfilm snabbt och filmen spelade in under mycket kort tid i Naschys egna hus. Som tur är så är Carlos Aured en såpass kompetent regissör att man aldrig märker detta, annat än att handlingen ibland kan kännas aningen splittrad och att det ibland inte finns någon tillräckligt stark brygga mellan olika scener. Manuel Morino (som t ex jobbat mycket med Jesus Franco) är en bra fotograf och flertalet scener är riktigt fina, som t ex när de levande döda stapplar upp från sjöns botten och attackerar huset och introscenen där Aleric Du Marnac möter sitt öde. Skådespeleriet är som det brukar vara i dessa filmer. Paul Naschy eller som han egentligen heter, Jacinto Molina, har uppenbart mycket roligt i en trippelroll (Han spelar Hugo de Marnac, Aleric Du Marnac och även domaren som dömer Aleric till döden) och de övriga skådespelarna gör ett godkänt jobb. Vi får även ett flertal riktigt blodiga scener där hjärtan slits ut och huvuden huggs av, och jag måste även nämna att zombiemakeupen är riktigt fin. Jag måste även nämna den rätt skruvade musiken som mestadels består av orgel och lite gurka. Det låter konstigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar alldeles utmärkt. Detta är en väldigt typisk Naschyfilm med mycket våld och naket och skulle fungera alldeles utmärkt som en introduktion till någon som vill upptäcka min favorit bland alla spanska extyngdlyftare. Gillar man 70talsskräck så finns det definitivt sämre filmer att välja.