Phase IV (1974)

Här har vi en intressant liten film. Intelligenta myror? Nope, det är inte Bert I Gordon vi har att göra med utan Saul Bass enda fullängdsfilm. Saul Bass är vanligtvis mer känd som designer av förtexter och jag garanterar att ni sett någon av dem. Psycho, Spartacus, Alien, Big, Goodfellas, Cape Fear och ett stort antal andra. Varför han bara regisserade en biofilm vet jag inte men det är väldigt synd då Phase IV är en riktigt bra film, en science fiction film med ett bra och intelligent manus.

Under någon form av kosmisk händelse så upptäcker en engelsk forskare att i en del av världen så har myror börjat forma någon sorts kollektiv intelligens, även mellan olika typer av myror. Han bygger ett forskningslab mitt ute i Arizona eller någonstans och låter evakuera den lokala befolkningen då myrorna har börjat ge sig på sina naturliga rivaler, utrotat dem och nu börjat döda boskap. Snart befinner sig forskarna belägrade av myrorna samtidigt som man försöker kommunicera med dem innan det är för sent.

Filmer om elaka myror är ganska lätträknade och egentligen så finns det så vitt jag vet bara två som faktiskt är bra. Den ena är den klassiska monsterrullen THEM! från 50talet och den andra är faktiskt Phase IV. Saul Bass och hans team har tagit ett enkelt koncept som lätt skulle kunnat ha bli skit och gjort en riktigt välgjord och spännande film. Det som imponerar mest är microfotografiet, alltså när man får följa myrorna i deras underligt geometriskt perfekta värld (det första tecknet på att det inte står rätt till). Jag är uppriktigt sagt imponerad över hur välgjorda dessa scener, då de är iscensatta med närmast perfekt resultat som t ex i den scen där myrorna faktiskt samlar sina döda i långa rader eller den sekvens där en myra (inskickad för att sabotera lufkonditioneringen i labbet) kämpar mot en gräshoppa som forskarna planterat in. I en annan riktigt bra sekvens så sprutar forskarna ut ett dödligt gift i området varpå man får följa en myra som tar med sig en bit gift ner i tunnlarna, varpå den dukar under och en ny myra tar över och detta pågår ända tills en myra når drottningen och avlar en ny typ av myror, resistenta till giftet. Detta kanske låter smått underligt, men tack vare Ken Middlehams sanslöst välfilmade scener så fungerar detta klockrent. Då manusets enda egentliga svaghet är att människokaraktärerna är ganska bleka så får man tack vare Middleham och Saul Bass regi ibland mer sympati för myrorna när de tappert försöker utföra sina respektive uppdrag.

Filmen blir inte sämre av sitt fina foto och den sköna scenografin, speciellt i härligt stämningsfulla scener där myrorna byggt monoliter utanför forskningslaboratoriet. Skådespeleriet kanske inte vinner priser, men är hyfsat välspelat och övervinner de svaga karaktärerna. Det hela utmynnar i ett riktigt härligt slut som kanske inte besvarar alla frågor man har, men som däremot skapar nya, intressantare. Phase IV är en riktigt bra film som jag rekommenderar till alla som vill se en bra och seriös science fiction film som tar sitt ämne på allvar.

Härligt melodramatisk poster för övrigt.

Sedan så är denna film ett bevis att Mystery Science Theatre 3000 är ett fånigt koncept, då Phase IV är en av de filmer de sitter och gör sig löjliga över.

The Being (1983)

The Being är en väldigt typisk liten monsterfilm, väldigt mycket 80tal på både gott och ont. I en liten småstad i Usa så börjar människor försvinna spårlöst och det enda de lämnar efter sig är grönt slem. I närheten finns en site där man dumpar radioaktivt avfall men regeringen (i form av Martin Landau) påstår att det är helt säkert. Vi inser ju givetvis att det är en radioaktiv mutant som ligger bakom allt.

Redan de första fem minuterna av The Being ger lite olycksbådande vibbar. Man börjar med några bilder från den lilla staden och en radiopratare som pratar lite country och det känns som att man fått till en bra småstadsstämning. Men sen börjar det svajja lite då man av någon anledning lagt på berättarrösten från trailern som förklarar med bästa domedagsrösten att något mystiskt händer i staden etc. Det börjar lukta som om man gjort om en massa saker i efterhand. När jag kollar upp filmen på imdb.com så visar det sig att filmen legat på hyllan i tre år innan den fick en release så det känns som om jag fått mina farhågor bekräftade. Nåja, filmen hämtar sig faktiskt lite efter det med en spännande sekvens där en ung kille blir jagad av något man inte får se och som slutar med att han får sitt huvud avslitet i en trevlig goreeffekt och de närmaste 20 minuterna är faktiskt helt ok med ett flertal spännande sekvenser, men därefter börjar allting verkligen falla samman. Problemen är flera. Först och främst manuset som är en osammanhängande sörja som hoppar hejvilt mellan olika karaktärer som man aldrig får chansen att känna. Problem nummer två är skådespeleriet som är väldigt svagt. Den enda som komer undan med hedern hyfsat i behåll är Martin Landau och på sin höjd Jose Ferrer som stadens borgmästare som är mer intresserad av sin potatisodling än att människor försvinner. Till råga på allt som har man efter filmens Alieninspirerade slutscener lagt på en helt oseriös "Vad hände med karaktärna?" text. Allt detta är synd då Jackie Kong är en klart kompetent skräckregissör som med ett bättre manus hade kunnat göra en riktigt skön liten monsterrulle. Som filmen är nu så är den första halvtimmen bra, med en del gore och en del naket, men som sen urartar i en rätt tråkig och blek soppa. Synd på det billiga men coola monstret.

Doomsday, varv 2.

Jag har precis sett om Doomsday, Unratedversion och har kommit fram till följande saker.

1. Filmen håller för flera visningar, men.

2. Musiken är faktiskt ganska kass och menlös, förutom.

3. Att spela Two Tribes av Frankie goes to hollywood under den slutgiltiga biljakten är fan brilliant.

4. Om alla nu tvingats bli kannibaler, varför finns det så jävla många kor? Det verkar ju inte direkt ha funnits brist på kött...

5. Unratedversionen? Vad är det för extra i den? Jag såg inte en scen som var ny. Inte en sekund. Får kolla upp det. Annars kanske någon kan berätta exakt vad det är.

Invasion (2005)

Handlingen i denna film har vi sett förut, men garanterat inte i detta formatet. Någonstans i kalifornien, sent en fredagskväll, får polisen ett samtal från enbonde som påstår att en meteorit nästan mosat hans bil och vill att någon kommer och tar en titt på den, inne i en nationalpark. Det är dock inte den enda meteoriten som landar denna natt då hela himlen är full av dem. Sheriffen anländer till platsen men blir anfallen av bonden som stoppar någon sorts mask i örat på honom. Därefter åker polisen iväg för att infektera fler människor och hittar ett ungt par som sitter och hånglar i en bil. Han lyckas infektera killen men den unga kvinnan tar bilen och sticker. Nu försöker hon ta sig ut ur parken och samtidigt försöka ta reda på vad det är som verkligen hänt...

Invasion (eller Infection som den hette från början. Antagligen döptes den om för att casha in lite på Bodysnatchersremaken med Nicole Kidman) är ett experiment. Den förutsätter att du ska acceptera konceptet som det är och det är filmens stora svaghet (och styrka för den delen). Varför? Jo, filmen består egentligen av en 63 minuter lång tagning, filmad från en fixerad kamera på en polisbil, från och med att polisen åker ut för att titta på meteoriten. Förutom en scen i filmens början och fortsättningen på denna i slutet på filmen så består Invasion alltså av en enda lång kameraåkning och publiken har inte mycket annat val än att acceptera detta. Personligen så tycker jag faktiskt att det fungerar ganska bra. I och med den fixerade kameran så måste din hjärna fylla i det som sker utanför kameran och gärna överdriva det du ser eller skymtar. Detta innebär att det under långa stunder inte händer någonting överhuvudtaget, bara konstiga ljud från någonstans långt bort eller kanske en skepnad som knappt syns i mörkret. Det är faktiskt bitvis riktigt spännande och man får lite av den känsla av utsatthet som den unga kvinnan känner samtidigt som hon försöker hålla sig från att få panik när hon ser någon komma gående mot henne, endast upplyst av bilens strålkastare.

Filmens svaghet är det samma som dess styrka. Filmen består av en enda lång tagning, filmad från en fixerad kamera i en polisbil. En hel del av filmen består endast av åkande på små skogsvägar utan att det egentligen händer något, men som tur är så har filmmakarna planterat lite småsaker här och var för att hålla igång känslan av att det finns något där ute. Jag har en kärlek till filmer som inte fördummar sina tittare genom att förklara allt som händer i minsta detalj. Invasion är en sådan film som bara visar upp små delar av en stor händelse utan att ge oss några detaljer. En trevlig liten sicifrulle alltså, och ett lyckat experiment.

Night of the Eagle (1962)

Men. Alltså. Varför har jag inte sett den här filmen tidigare? Det är precis sådana här övernaturliga rysare jag älskar. Jag har känt till dess existens, men valt att hoppa över den. Tills nu. Skärpning.

Night of the Eagle handlar om Professor Norman Taylor som jobbar som lärare på en engelskt universitet. En skeptiker från födseln, Taylor har inte mycket till övers för det övernaturliga vilket han poängterar på sina lektioner. Hans fru har en helt annan åsikt. Hon är övertygad att någon på universitet utövar svart magi mot maken och har fyllt hemmet med olika fetischer för att skydda honom. Men när maken hittar allt detta "skräp" och kräver att hon bränner upp allt så släpper han lös krafter som han till en början har väldigt svårt att acceptera, men som han snart inser kan kosta honom och de han älskar livet.

Night of the Eagle kommer från samma skola som klassiker som t ex The Haunting och Curse of the Demon, övernaturliga rysare där stämning och suggestion står för skräcken. Det bästa exemplet är i en scen när Professor Taylor lyssnar på ett rullband där man spelat in en av hans genomgångar. Ett mystiskt ljud hörs hela tiden i bakgrunden och när telefonen ringer så hörs ljudet även där. En kraftig vind hörs utanför huset och plötsligt bankar någon på dörren. När Taylor går för att öppna så kastar sig hans fru på telefonen och sliter ur den ur väggen precis när dörren öppnas av en kraftig vindpust, varpå vinden dör ut på en gång. Filmen är fylld med just sådana scener och man har hela tiden en aning till en kall kår i bakhuvudet. Det blir ju inte direkt sämre av det fina skådespeleriet, speciellt Peter Wyngarde som Norman Taylor. Sydney Hayers karriär slutade i tv, men här visar han upp en hel del talang med noga kalkylerade scener för att maximera stämningen, med stor hjälp av ett manus skrivet av bla Richard Matheson. Det enda, och jag vill verkligen poängtera det enda, är det något abrupta slutet som förvisso fungerar som en slut, men känns som om det var aningen hastigt påkommet. Annars är detta en perfekt liten skräckfilm som rekommenderas till alla älskare av klassiska rysare.

Retroactive (1997)

Alla har vi ju någon gång hamnat i en situation där förloppet inte riktigt utlöpt på bästa sätt och genast önskat att vi kunde gå tillbaka och göra "rätt". Detta är ju givetvis inte möjligt förutom i filmens värld och dagens recension handlar om just en sådan film. Det är alltså Retroactive från 1997 som gäller idag, en välgjord film med några roliga ideér men (med svengelsk accent) även vissa svagheter som vi kommer till sen.

Filmen börjar med att Brian (spelad av Frank Whaley, den aningen nervöse killen i början av Pulp Fiction) anländer till sitt lab mitt ute i öknen. Det visar sig att han experimenterar med tidsresor och om han inte får det att fungera den här gången så stänger Pentagon ner projektet. Konceptet är att resa 20 minuter tillbaka i tiden, med intakta minnen. Givetvis så lyckas han. I närheten så smäller den före detta polisen Karen in i en skylt med sin bil och tvingas lifta. Hon blir upplockad av den bufflige Frank och hans fru som lovar att skjutsa henne till en bärgare. På vägen dit stannar de till vid en bensinmack där Frank får några bilder av ägaren, specifikt bilder som bevisar att hans fru är otrogen. Frank har lite problem med detta och situtationen slutar med att han sätter en kula i pannan på frugan. Karen flyr in i öknen och lyckas givetvis hitta Brians tidsreselab och blir tillbakaskickad 20 minuter i tiden, med intakta minnen om vad som kommer att hända. För en gångs skull i en film så reagerar huvudpersonen direkt med att försöka ställa saker till rätta, istället för att tillbringa 20 minuter med att vägra inse fakta. Problemet är bara att hon gör saker ännu värre. Händelserna eskalerar ännu mer och fler personer får sätta livet till. Karen gör ytterligare ett försök, men saker urartar ännu mer....

Konceptet är ju hur kul som helst. Det är riktigt roligt att se allt eskalera helt åt helvete ännu mer för varje gång Karen gör sin tidsresa. Det känns som att konceptet skulle kunna användas mer än det gör, men jag antar att manusförfattarna valt att hålla tillbaka lite för att hålla koll på händelserna så att logiken åtminstone håller för en snabbtitt. Med stark regi och snyggt foto, tillsammans med en förkärlek för exploderande bilar och bra stunts så är det en film som ser mycket bra ut. Skådespeleriet är bra rakt igenom, men nu kommer vi till filmens första problem. James Belushi. Efter att ha sett honom i diverse komedier och på slutet som slusken i Jims värld så är det aningen svårt att ta honom på allvar som en brutal mördare. Han spelar dock en karaktär som är väldigt lik den han altid spelar och han gör det lika bra som vanligt så jag antar att det får gå som ett av filmens mindre problem. En annan sak jag stör mig på är själva tidsresandet. I filmens början så förklarar Brian hur den funkar, filmar sig själv när han förklarar hur experimentet fungerar. Han utför experimentet på en död råtta och vi hamnar 20 minuter tillbaka i tiden. Av någon mystisk anledning så sitter det redan ett band i kameran med Brians förklaring över hur experimentet ska gå till och han inser att det lyckats. Ok, hur kom bandet dit? Missade jag när han lade det i lådan med den döda råttan? Borde ett videoband överhuvudtaget behålla sitt innehåll i en sådan situation? Jag accepterar tidsmaskinen som en vanlig McGuffin, alltså en del av handlingen som bara finns där för att driva handlingen vidare utan någon förklaring till hur den egentligen fungerar och scenerna i början fungerar inte riktigt så bra som filmmakarna vill att de ska göra. Som publik är jag mest intresserad av att se själva resandet och dess konsekvenser, inte någon förklaring som verkar hämtad från Star Trek. Nåja, detta är bara ett problem under filmens första 5-10 minuter och när handlingen kommer igång så glömmer man detta. En annan sak som jag störde mig lite på var det väldigt enkla slutet, men å andra sidan så känns det väldigt naturligt och även tillfredsställande såhär i efterhand.

Retroactive är en väldigt underhållande film med ett roligt koncept som är välfilmat och välspelat. Jag hade gärna sett att man tagit ut svängarna lite till och låtit händelserna eskalera ännu mer, men det är väl bara en smaksak. Så länge man köper själva konceptet med tidsmaskinen så fungerar filmen som på räls. En hyfsat smart action/scifirulle alltså som inte direkt bjuder på några banbrytande koncept men som tar en rolig idé och gör något underhållande av det.

Inlägg nr 200 - First man into space (1959)

Ah, vad passar bättre i den här bloggen än en elak bloddrickande astronaut täckt med rymddamm? Så, för att fira det 200:e inlägget så kommer här en recension på en rätt skön liten scifirulle från 1959, First man into space, och det är en fin liten gummidräkt vi har att göra med här.

Dan Prescott, en testpilot, har ett problem med gränser. Specifikt gränsen mellan jordens atmosfär och rymden. När han under ett experiment flyger högre än någonsin och lyckas slå alla rekord genom att lämna atmosfären så hamnar han i ett litet dilemma, nämligen ett moln med rymddamm som täcker hans farkost totalt. Man tappar kontakten med honom helt och finner rymdfarkosten störtad i New Mexico, täckt med det skumma dammet. Någon astronaut hittar man dock inte, men det står inte på förrän han dyker upp, täckt med det coola dammet och törstig efter mänskligt blod. Nu är det upp till Dans bror och hans flickvän att stoppa honom...

Min första fråga är: Hur kan en 77 minuter lång film kännas så långsam? Jo, man fyller ut den med massor av stockfootage på radiooperatörer etc. Det tar över en halvtimme innan Prescott hamnar i det rymddammet och det är en lååång väg dit. Men när mördarastronauten äntligen dyker upp så blir det lite mer fart och alla scener han är med i är riktigt roliga, och till och med hyfsat spännande. Egentligen är han ju givetvis inte elak, men något har hänt med hans kropp som gör att han måste ha blod. Att han ser ut som ett brännskadeoffer gör honom bara mer effektiv och man lyckas till och med få fram lite sympati för resterna av Prescott, i ett slut som egentligen är alldeles för bra för lågbudgetschlock av den här typen. Överlag så är manuset faktiskt relativt seriöst, och om man hade haft lite högre budget så hade detta kunnat bli en mindre klassiker. Som det är nu så är det alldeles för mycket stock footage och det är rätt svårt att få England (där filmen är inspelad) att se ut som New Mexico. Gillar du sådana här gamla sköna scifirullar så kan jag nog faktiskt till och med rekommendera den, var bara förberedd på en aningen seg början.

Vampyres (1974)

Ett filmkoncept kan omöjligen inte bli bättre än så här:

Två lesbiska vampyrer alternerar mellan att ha sex med varandra och lura till sig män som de dödar i orgier av blod.

Så enkelt. Det behövs liksom inte mer än så. Sen hjälper det ju givetvis om man har en kompetent regissör, bra skådespelare och ett ok manus också, och det roliga med José Ramón Larraz Vampyres är att den har allt detta. Fina fisken alltså.

Storyn i sig är rätt simpel. Två unga kvinnor lockar med sig män till sitt stora hus någonstans ute på vischan i England. Först förför de dem, super ner dem och mördar dem. En av männen överlever dock sitt möte av någon anledning och det verkar som om det finns någon attraktion mellan honom och den mörka av vampyrerna. Han återkommer till huset om och om igen och blir svagare för varje möte. Samtidigt så har ett ungt par parkerat sin husvagn på ägorna och blir vittne till en del av händelserna som sker.

Det är lite oklart vad de unga kvinnorna egentligen är. De dricker blod och beter sig i allmänhet som vampyrer gör, men de vandrar även omkring i dagsljus när de jagar sina offer. En annan del av handlingen hintar åt att de skulle vara spöken av något slag och någon förklaring får man egentligen inte, vilket inte gör så mycket då man är fullt upptagen att titta på Marianne Morris och Anulka Dziubinskas nakna kroppar. Som tur är så är de båda unga damerna kompetenta skådespelare vilket gör att den enkla storyn funkar. Ett annat plus är det riktigt vackra huset där filmen är inspelade och de synnerligen maffiga ägorna omkring (Oakley court, där en och annan Hammer film blivit inspelad). Det hela känns lite som en skum dröm och som sådan är filmen riktigt vacker. Det finns inget att klaga på egentligen. Naket, blod och mera naket i en kompott som filmats väl av Larraz. lite som en Francofilm utan zoomfrossa och Lina Romays genitalier i extrem närbild alltså. Mycket trevligt.

KM31 (2007)

Mexikansk skräck växer inte på träd, speciellt sådan som till och med får premiär i Sverige. Av någon anledning så har den här filmen blivit rätt rejält sågad, av orsaker som jag inte riktigt förstår. En orsak är dock att vissa "filmkritiker" bara ser filmen som ytterligare en film i raden av skräckrullar som kommit i J-horrorvågen, helt ovetande om att denna film är baserad på en mexikansk legend som är felra hundra år gammal. Visst, filmen använder sig av flera beprövade knep men att avfärda den totalt bara för att man tycker att den påminner lite om Ringu, det är bara korkat.

KM31 handlar om tvillingarna Agata och Catalina (spelade av Illiana Fox) som har det där speciella bandet som tvillingar kan ha, och den där lika tragedin som hände när de var små gör ju inte saken bättre. Agata är på väg till sin pojkvän när hon kör på en liten pojke på en vägsträcka mitt ute i skogen. När hon ska undersöka om pojken lever så blir hon själv påkörd och hamnar i koma med båda benen amputerade. Catalina blir väldigt upprörd av det hela och när den påkörde pojken inte kan hittas så börjar hon undersöka saken tillsammans med Agatas pojkvän och en god vän till henne som egentligen vill vara mer än vän (som upplagt för lite intriger alltså). Det visar sig att detta är inte första gången som en olycka skett på den platsen och de får kontakt med en polis som driver en inofficiell undersökning. Det är fråga om dussintals fall och när de börjar rota djupare i det hela så kommer de in på gamla legender om La Llorona, den gråtande kvinnan som vill hämnas sina döda barn...

Jo, filmen lånar en del estetik från Ringu och alla dess efterföljare. Det är det inte någon tvekan om men tack vare att KM31 är baserad på lokala historier så känns filmen aldrig som någon billig ripoff. Manuset plockar även in en del dynamik mellan tvillingarna och deras respektive vilket ger lite extra spänningar. KM31 är utöver detta fruktansvärt snyggt filmad, scenerna i skogen kring olycksplatsen är härligt obehagliga och scenerna mot slutet nere i ...... (inga spoilers här) gav mig rejäl gåshud. Tack vare stark regi, snyggt foto och ett kompetent manus med lite mer substans än gemene J-horrorremake så är KM31 en av de bättre spökrullarna jag sett på sistone och rekommenderar den varmt till alla fans av genren.

Torso (1973)

Torso (originaltitel I Corpi presentano tracce di violenza carnale, The bodies bear traces of carnal violence) är en synnerligen kompetent giallo signerad Sergio Martino som tyvärr inte riktigt håller hela vägen, främst tack vare ett väldigt ofokuserat manus och ett alldeles för långsamt mittenparti vilket är lite tråkigt då filmen har flera riktigt spännande sekvenser, tack vare stark regi av Martino.

En mördare iklädd en skidmask mördar kåta collegetjejer i Rom. Mer än så behöver man väl egentligen inte säga, men jag tar mig faktiskt friheten att prata lite mer om handlingen. Någon brist på misstänkta finns det absolut inte, som t ex killen som är nästan besatt av hjältinnan eller varför inte pervot som har ett stånd på torget som säljer just den typen av halsdukar som använts att strypa flera av kvinnorna. Hur som helst så väljer några av våra snygga huvudpersoner att fly bort från alla händelser och beger sig till ett hus på landsbygden, ovetande om att mördaren följer efter dem.

Filmens första halvtimme är riktigt bra där Martino bjuder på två väldigt spännande mordscener. Tyvärr så hamnar filmen i något sorts mellanläge efter det där det inte händer speciellt mycket innan det tar fart igen mot slutet. Det är fråga om ganska klassisk giallo här, och just de sekvenserna är mycket välgjorda och Martino pressar dem till max. Synd bara på alla transportsträckor där hjältinnan ser svår ut och försöker komma på vem som skulle kunna ligga bakom allt. Blodigt är det hur som helst, och även om specialeffekterna inte är helt klockrena så fyller de i alla fall sin funktionen, speciellt i scener där någon får sina ögon intryckta eller där ett offer blir påkörd och hans skalle mosas. Snaskigt gore är ju alltid bra och som grädde på moset får vi en hel del naket och lite lesbiska sexscener vilket alltid ökar underhållningsvärdet. Jag rekommenderar Torso till alla som gillar våldsfilmer av den italienska skolan.

The Objective (2008)

Idag ska vi prata om falsk marknadsföring. Daniel Myrick, en av regissörerna till Blair witch project, har skapat en film som filmbolaget uppenbarligen inte riktigt vet vad de ska göra med. Dvdutgåvan utlovar "En paranormal Predator" men det är inte riiiktigt vad filmen handlar om...

I filmens början så förklarar en berättarröst att en satellit fått något konstigt på bild ute i öknen i Afghanistan, något som skulle kunna vara radioaktivitet, men som inte är det. CIA tror sig ha någon sorts aning och skickar ut en agent som ska ta sig in i området med hjälp att ett Special Ops team men först måste de hitta en person som vet mer om platsen. Det visar sig dock att mannen flytt in i öknen, till just den plats som de skall undersöka, en plats som har ett väldigt dåligt rykte. Väl där så dröjer det inte långt förrän de blir anfallna av rebeller, och en av soldaterna blir dödligt sårad men det är nu som soldaterna får en försmak för vad som komma skall då man lyckas träffa flera av fienderna men det finns inga som helst spår av dem när konfrontationen är över. När man försöker få en helikopter att hämta upp dem så hör man ljudet från den väldigt nära, men den syns inte och dagen därpå visar det sig att den var på rätt plats. På natten ser man även konstiga, lysande strukturer och skepnader som bara finns där när man tittar med nightvision. Det finns något därute som vill dem illa, något från gamla legender.

Någon paranormal Predator är det verkligen inte frågan om. Handlingen som står på Imdb fungerar lite bättre: "A group of Special Ops Reservists on a mission in the harsh and hostile terrain of Afghanistan find themselves lost in a Middle Eastern "Bermuda Triangle" of ancient evil." Själv skulle jag nog beskriva den som en blandning av Apocalypse now och Stalker, med lite övernaturliga drag. Karaktärerna är på väg någonstans, i ett landskap där naturlagarna skiter fullständigt i hur du tycker att de ska fungera. Vad som egentligen finns därute är något som filmen bara hintar om, och du ska inte förvänta dig att få några direkta svar. Det man hintar om känns dock väldigt intressant, hämtat från Islamiska legender vilket blir lite extra spännande. Mot slutet av filmen flummar det dock ut totalt, och jag kan med gott samvete erkänna att jag inte hängde med speciellt bra de sista 3-4 minuterna då det helt plötsligt blir lite 2001flummerier. Jag tror (hoppas) att jag har någon sorts liten teori, men jag är inte riktigt säker.

Låt detta dock inte avskräcka dig att se filmen. Daniel Myrick har lånat lite ingredienser från BWP för att öka stämningen och det fungerar bitvis riktigt bra. Man får verkligen känslan att karaktärerna hamnat någonstans helt åt h-e och även om filmen skapar fler frågor än den ger svar så fungerar det i detta fall mycket bra. Man sitter hela tiden på helspänn och undrar vad det är som händer och tack vare suveränt foto och bra skådespeleri så är det inga problem att låta sig ryckas med. Vad som inte kanske fungerar är den berättarröst som likt Martin Sheen i Apocalypse Now tar oss med och försöker ge någon sorts bild av vad som händer då den är aningen klumpig och bitvis känns rätt onödig, då den i vissa fall till och med ger förklaringar som dödar stämningen. Men utöver detta och den aningen lösa storyn så är detta en riktigt bra rysare/science fictionfilm som jag faktiskt rekommenderar till den som kan tänka sig lite bra spänning och står ut med att inte få alltför många svar på sina frågor. Synd bara att filmbolaget försöker sälja den som något helt annat, vilket nog kommer att ge den en hel del obefogad kritik.

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 6

En annan film som jag älskar är Renny Harlins fina tuggummiprequel Exorcist: the beginning som blev totalsågad överallt när den släpptes. Min teori är denna:

Filmen påbörjades av Paul Schrader, men filmbolaget ansåg att den var inte kommersiell nog. För lite våld helt enkelt. Man lät då Renny Harlin spela in filmen nästan helt på nytt. Då det är nästan tvång inom filmkritikerbranchsen att se ner på Renny Harlin som gör väldigt snygga och kommersiella filmer så var ju detta ett helgerån. Jag gillar inte alla Harlins filmer men jag skäms inte för att erkänna att jag tycker att filmer som Cliffhanger, Die Hard 2 och Deep blue sea är filmer som jag tycker väldigt mycket om. Men, han är ju inte Paul Schrader.

Såklart. Problemet är bara att Renny Harlins version är en snyggt filmad och välspelad rysare med en hel del våld och annat som borde tilltala gemene skräckfilmsfantast. Paul Schraders version är något helt annat, ett psykologiskt drama som inte alls är lika underhållande. Visst, Renny Harlins version är ingen perfekt film, men Harlin levererar precis det han utlovat. God underhållning. Det enda som jag föredrar med Schraders version är att Major Granville har fått betydligt mer utökat utrymme.

Men å andra sidan, vad vet jag?

10 skönaste våldsscenerna del 2

Mera våld!



Jag är löjligt förtjust i spektakulärt underhållningsvåld, det erkänner jag. Just den typen av överdrivet grafiskt våld som är så pass over the top att den inte går att ta på allvar. Därför så gör jag en till lista på härliga scener

Här är länken till första listan.


Nr 10.
Snyygg kameraåkning.

2003 års remake på Texas chainsaw massacre var en besvikelse, inget snack om saken. En snygg film som var helt poänglös förutom den brillianta ideén att casta R Lee Ermey som den psykopatisken sheriffen. Filmen började dock lovande med en scen där resenärerna plockar upp en lifterska som meddelar att de alla kommer att dö, blåser skallen av sig och sedan kommer en fin kameraåkning genom hålet i huvudet.

En deleted alternativ variant med ett extra öra som smackar i golvet här

Nr 9.
The Story of Ricky.

En sanslöst blodig rulle baserad på en manga där en oskydligt dömd snubbe rensar upp på fängelset. Filmens oerhört överdrivet blodiga fightscener har aningen ojämna specialeffekter, men scenen där Ricky slår sönder en motståndares hand så att benbitar flyger omkring gör nästan ont att se. Underhållningsvåld när det är som trevligast

Kolla in lite blandade gorescener här

Nr 8.
Inte skära, bara karva.

I Lucio Fulcis väldigt blodiga och inte alls dumma House by the cemetary finns en scen som gärna fastnar på näthinnan. Familjens barnvakt blir inlåst i källaren och dödad av elakingen - genom att han karvar sönder hennes hals i närbild. Det är inte fråga om ett vanligt snitt, sedan död utan mer som när man skär kött med fel kniv. Man måste ta i lite extra.

Här är filmens trailer - som innehåller de flesta gorescenerna.

Nr 7.
Slit upp det igen bara

I George A Romeros Dawn of the dead så blir en av huvudpersonerna biten i vaden av en zombie och det blir ju härligt infekterat såklart. Lite senare in i filmen så får ett blåansikte tag på bandaget och klämmer till så att såret spricker upp, som en övermogen jättefinne. Det verkar göra så ont, så ont. Ingen enormt grafiskt scen, men den fastnar på hjärnan....

Ca 3.15 in i det här klippet.

Nr 6.
Hiss plus huvud = lingonsylt

I Chris Walas rätt oinspirerade uppföljare till David Cronenbergs mästerverk The Fly så finns det i alla fall en scen som är fin. En säkerhetsvakt hamnar med huvudet i ett hisshakt samtidigt som hissen kommer ner. Splat. Tyvärr så hittade jag inget klipp eller ens en bild på det hela, men tänk er en huvudformad melon med extra ketschup som du kastar en hiss på så får du en hyfsad bild av det hela.

Nr 5.
Påse över huvudet

En av mina favoritsplatterrullar, Scarecrows, har en väldigt enkel men ändå så härligt effektiv scen där en av karaktärerna blir dödad av elaka fågelskrämmor. De drar en säck över huvudet på honom och hugger en stor kniv genom den. Egentligen alldeles för enkelt gjort, men tack vare den fina ljudeffekten så blir scenen riktigt härligt brutal. För att inte tala om när de sågar ena handen av honom strax innan.

Här kan man titta på det konstverket

(När vi ändå är inne på Scarecrows så finns det en till riktigt smaskig scen här. Orkar ni inte vänta så börjar blodet flyta ca 4.20 in i klippet)

Nr 4.
Ett rejält leende

Hatchet som kom härom året var en skön liten gorefilm med en scen som värmde mig om hjärtat. Psykopaten mördar ett äldre par väldigt brutalt genom att hacka sönder gubben med en yxa och slita sönder skallen på kvinnan.

Glappkäft. Scenen börjar ca 10 sekunder in i klippet.

Nr 3.
Köttyxan och mumien

Frank Agramas Dawn of the mummy är något så skönt som en zombiemumiefilm. Filmen är ganska cheezy men väldigt underhållande och har en scen som är en klassiker där mumien smackar en köttyxa i skallen på en slaktare. Inte alltför bra effekter men tack vare den fina ljudeffekten så är det en riktigt fin scen.

Här säger det splat

Nr 2.
Titthålet i Opera.

I Dario Argentos Opera gör en av karaktärerna (spelad av Daria Nicolodi, Argentos fd fru och mamma till Asia Argento) det stora misstaget att titta i titthålet i en dörr när mördaren står utanför. Mycket snygg sekvens.

Titta här

Nr 1.
Smaka på den här.

Den här scenen har varit en favorit ända sedan jag såg filmen första gången på grund av den är så härligt svart, absurd och överdriven. I Roger Cormanproducerade Alienkopian Forbidden World så huserar ett stort slemmigt monster på en koloni på en avlägsen planet. Inga vapen rår på besten innan den cancersjuke vetenskapsmannen offrar sig. Hur då? Jo, man skär upp honom levande, tar ut cancertumören och matar monstret med den, vilket resulterar i att monstret spyr upp sina egna tarmar och dör en väldigt plågsam död. Wow. Filmen är en riktig pärla och väl värd att se på grund av allt sleaze och för oss som växte upp med Tv-serien V så är det en extra bonus att få se June Chadwick, aka Lydia paradera omkring naken och bli spetsad på en tentakel via hennes naughty bits och som kommer ut i nacken.

Tyvärr så hittade jag ingen filmsnutt, men trailern duger gott nog.


Varför tittar alla konstigt på mig när jag säger att jag äger både Askungen och Aladdin på dvd?

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 5

Den här filmen kanske egentligen inte är speciellt hatad, men den får alldeles för mycket negativ kritik som den inte förtjänar och här med så lovar jag att jag aldrig ska acceptera den kritiken någonsin igen. Den är i det närmaste perfekt, och då är jag ändå inte någon enorm Roman Polanskifan. Filmen jag pratar om är:

The Ninth Gate.

Har du inte sett den, gör det NU!!! för dig kommer en liten rundown av storyn: I filmen spelar Johnny Depp en sleazig, kedjerökande boksamlare/jägare som får ett uppdrag av en stenrik miljonär att hitta en sextonhundratalsbok, Book of the Nine Doors to the Kingdom of Darkness. Olika samlare har olika versioner av boken och hans egentliga jobb är att hitta de 9 trästick som är autentiska. Problemet är bara att samlarna har en tendens att dö så fort han kommer i kontakt med dem...

Filmen har ett perfekt, lunkande tempo som passar alldeles utmärkt till Depps småflummiga spel. Frank Langella är klockren i rollen som millionären som har 666 i kod på sitt kassaskåp och är ute efter trästicken och Johnny Depp gör en av sina bästa roller. Den övernaturliga biten är något som inte förklaras överhuvudtaget utan bara att ond bråd död går han i hand och det är precis så jag vill ha det.

Det som jag stör mig mest på är att folk klagar på slutet. Det är för luddigt, bla bla. Vadå luddigt? Är ni dumma i huvudet? Utvecklingsstörda? Jag tänker inte spoila något annat än att säga att det är ett perfekt slut som, visst, det skapar mer frågor än vad det ger svar på, men är det verkligen frågor vi vill ha svar på? Är det inte bättre att låta vår egen hjärna skapa de aningar som vi antar att svaret är?

Så, dags att se om den. Läs gärna boken också. The Dumas Club.

Mother of Tears (2007)

Så, äntligen har jag sett den. Dario Argentos avslutande del i trilogin om de tre elaka mödrarna som tidigare dykt upp i Suspiria och Inferno, där Suspiria räknas som hans mästerverk. Gemene man verkar dock vara väldigt kluven till Mother of Tears då recensionerna pendlar mellan hyllningar och sågningar. Var står jag då? Jag måste faktiskt erkänna att jag är aningen kluven.

I filmens början hittar man ett skelett och en konstig urna gömd på en del av en kyrkogård där ingen skall ha varit begraven. Prästen känner igen urnan och skickar den till till ett museum i Rom för att få den undersökt men väl på plats sker ett brutalt mord och urnan försvinner (mordet är väldigt brutalt, men så överdrivet att det nästan blir löjligt. Kvinnan blir uppsprättad och strypt med sina egna tarmar. Jag började ana ugglor i mossen direkt...). Hennes vän, spelad av Asia Argento, överlever men polisen tror henne inte när hon förklarar att gärningsmännen var tre deformerade män och en apa. Nu bryter helvetet bokstavligen löst då människor börja mörda varandra på öppen gata, mödrar kastar sina spädbarn från broar och allmänt kaos uppträder överallt. Svarta häxor börjar samlas i Rom och Asias karaktär finner sig på flykt, samtidigt som hon upptäcker att även hon har magiska krafter och att hon antagligen är den enda som kan stoppa the Mother of Tears från förstöra staden...

Bitvis satt jag och skakade på huvudet över hur mycket som är fel med filmen. Dario Argento verkar ha ett stort hat mot 80talet då alla de onda häxorna som dyker upp är som tagna från en Cindy Lauper video, komplett med kort-korta kjolar, våfflat hår och massor med makeup. Kaoset på gatorna är alldeles för lågmält för att ge någon sorts effekt då alla människor omkring verkar leva sina liv precis som vanligt. Asia Argentos upptäckande av sina egna krafter är ganska effektivt, ända tills hon börjar se sin döda mamma i formen av något sorts spöke, en effekt som bara är pinsam, även om det är lite kul att mamman spelas av hennes riktiga mamma, Daria Nicolodi. Utöver detta så saknar Mother of Tears all den vilda estetik som Argento är känd för. Jag bryr mig inte så mycket om att han dragit ner på alla färger till förmån för ett rakt och snyggt foto, men jag saknar de vilda kameraåkningarna och alla snygga trix som han haft för sig genom åren. Jag misstänker att det är precis detta som gett filmen sin bitvis dåliga kritik. Det ganska torftiga skådespeleriet gör inte saken bättre.

Men å andra sidan så är det ju fortfarande Argento vi har att göra med. Andra scener som inte borde fungera, men som ändå gör det är filmens räddning. Till exempel filmens första mord som nästan blir löjligt på grund av sin absurda brutalitet räddas av själva utförandet med de tre deformerade männen och den elaka lilla apan som genom sina konstiga rörelser och apans ohyggliga skrik gör sekvensen till en skön liten nagelbitare. För varje tråkigt utförd scen så stoppar Argento in en riktigt cool sekvens som t ex Udo Kiers lilla cameo där han blir sanslöst grafiskt mördad. Manuset i sig är varken bu eller bä, där vissa delar funkar bättre än andra men efter Udo Kiers avpolleterande så faller filmen i en lagom lunk med övernaturliga händelser och bra spänning när Asia springer omkring och försöker nysta upp trådarna och finna platsen där den tredje modern håller till. Argento fyller filmen med stora mängder gore och massor med naket så att det hela tiden finns något att titta på och det fina fotot gör att allt ser väldigt bra och stämningsfullt ut.

Vad som verkligen sänkte filmen däremot, var det riktigt gräsliga soundtracket. Claudio Simonettis musik är helt ok, med de vanliga körerna och synthljuden som klart fyller sin funktion. Däremot så är jag väldigt upprörd över valet att använda alla gräsliga 70 och 80talslåtar som dök upp överallt. Exempel som Bryan Adams Heaven, Hotel California med The Eagles, Whitney Houston med The Greatest love of all och Scorpions Winds of change fick mig verkligen att vilja kräkas. Detta är dock inte något vi ska anklaga Argento och Co för, utan min konstiga granne som envisades att köra Singstar så jävla högt och falskt att det hördes genom väggen under hela filmen!

Nä, något fiasko är det verkligen inte. Jag måste erkänna att mina favoriter bland Dario Argentos repertoar är de filmer där han leker Hitchcock och Mother of Tears når inte upp till varken Deep Reds eller Bird of a Crystal Plumages höjder, men det är fortfarande en bra och blodig skräckfilm som visar att gubben fortfarande kan, även om han håller tillbaka tyglarna. En mellanfilm i Argentos karriär kanske, men fortfarande bättre än så mycket annat. Aningen väl godkänt alltså.

Loch ness terror (2008)

Att Nessie är ett stort köttätande monster, det är vi väl alla överens om? Att hon kan dyka upp lite här och var tack vare massor med underjordiska tunnlar som går lite här och var mellan stora sjöar överallt på Jorden är väl självklart? Jag skulle inte gå i närheten av Storsjön, det säger jag bara. Detta är i alla fall teorierna från en trevlig liten ScifiChannel rulle som jag nu sett.

Filmen börjar med några vetenskapsmän som dyker i Loch Ness och som hittar ett stort ägg nere i en grotta. Innan de hinner säga omelett så dyker modern upp och äter upp alla utom den unge sonen till en av dem. 20 år senare börjar människor försvinna i Lake Superior och den nu uppväxte, och aningen bittra Nessiejägaren beger sig dit för att jaga rätt på reptilen och hämnas. Samtidigt så bråkar en ung man med sitt ex och hennes nya pojkvän, sånt där som bara manusförfattare tycker är rimligt att det händer i filmer. De hamnar givetvis på den ö där Nessie och hennes ungar har sitt näste och nu måste reptiljägaren styra upp situationen.

Visst, manuset går från A till B utan några som helst egna ideér men tack vare stabil regi och väl fotograferade platser i Vancouver så är detta en väldigt trevlig liten monsterfilm. Brian Krause som spelar reptiljägaren har uppenbarligt väldigt roligt i sin roll som kräver att han går omkring i hatt och rock och dregla över alla supervapen han har rotat fram för att ta kål på Nessie. Resten av skådespelarna tar allt väldigt seriöst och det funkar. Problemet är bara specialeffekterna. Sådana här produktioner som brukar ha premiär på Scifi channel för att sedan snabbt hamna på dvd är inte direkt kända för att ha speciellt bra sådana och Loch Ness terror är inget undantag. Det är dock inget som stör om det är just en sådan här rulle man är ute efter och tack vare att filmen inte har speciellt många döda punkter gör att man kan ha lite överseende för sånt. Filmens sista halvtimme är till och med hyfsat spännande när filmens ungdomar blir jagade av Nessies ungdomar och inser att om de håller sig stilla så kan ödlorna inte se dem. Vi får till och med lite gore, lite tarmar och något avbitet huvud och det är ju alltid en bonus.

Du vet själv om detta är något för dig när du läser recensionen. Det är en ganska standard monsterfilm inspelad för Tv, men med snyggt foto, lite gore och inte alltför många pinsamheter. Trevligt alltså.

Dead and Breakfast (2004)

Härom dagen satt jag och surfade runt på Youtube efter gorescener (det gör vi väl alla? Erkänn nu) och hittade ett klipp med diverse smaskiga scener varav ett helt gäng jag aldrig sett förut, specifikt några rejäla headexplosions. Ingen av klippen var namngivna men en film dök upp i infon som jag antog de kunde komma ifrån - Dead and Breakfast, en skum liten zombiefilm som jag ignorerat mest pga en rätt tråkig story och ett gräsligt dvdomslag (jag vet...). Jag kollade genast upp filmen och hittade den väldigt billigt på dvd så jag var ju tvungen att köpa den. Nu visade det sig att gorescenerna jag var ute efter givetvis inte kom från den filmen. Såklart. Fast å andra sidan så innehåller Dead and Breakfast en hel del annat roligt gore och ett hyfsat manus så helt åt h-e var det inte.

Har ni hört det här förut? Ett antal överåriga ungdomar är på väg i en buss till en väns bröllop, men på vägen dit kör de vilse. De tvingas stanna till i en liten stad mitt ute i ingenstans för att tillbringa natten innan de kan åka vidare. De tar in på ett litet Bed & Breakfast drivet av en äldre herre, spelad av ingen annan än David Carradine, vilket borde få dem att lägga benen på ryggen. Snart hittar de kocken i köket med halsen avskuren och blir anklagade för mordet. David Carradines karaktär dör sedan av en hjärtattack och det är då helvetet bryter löst. Det visar sig att han ägde en speciell liten låda som om man stoppar en bit av någon, blod, hår etc i den så förvandlas denne till en zombie och nu börjar blodorgien. Redneckzombier får man aldrig för lite av.

Detta är först och främst en komedi, vilket fungerar. Ibland. Humorn pendlar melan usel och ganska rolig och det som fungerar bäst är den countrysångare som dyker upp lite då och då och förklarar historien med en liten sång, även efter att han blivit en zombie själv. Redneckhumorn i sig gör att det flyter på med ett litet smil på läpparna och när gorefesten börjar så är det svårt att inte förbli underhållen resten av filmen. Skådespelarna verkar vara med på skämtet och det dyker faktiskt upp ett par kända namn lite här och var som t ex Jeremy Sisto som vi bla sett i Six feet under (den psykopatiske brodern som skar loss sin tatuering och ville göra likadant med systerns) och Wrong Turn, Anthony Perkins son har rollen som huvudzombien samt Portia De Rossi från Alley McBeal. Något mästerverk till manus är det dock verkligen inte fråga om, men det fyller sin funktion och själva ideén om den lilla voodoolådan är faktiskt ett plus. Regin är väldigt hindrad av en uppenbart låg budget, men Matthew Leutwyler gör så gott han kan och det är alltid snyggt och underhållande. Men, nu kommer vi till det viktigaste. Blodet. Det finns det verkligen gott om. Sönderskjutna skallar, diverse offer som spetsas på vassa tillhyggen och en motorsåg som används flitigt. Det är egentligen bara gorehounds jag kan rekommendera den här filmen till, men för dessa blir det 85 sköna minuter.

En sak slog mig dock, som någon därute kanske kan svara på. Jag köpte Englandsutgåvan, men det finns även en unratedutgåva i Usa. Är den värd att inhandla? Vilken version gavs ut i england?

Här är youtubeklippet jag tittade på. Om någon kan identifiera de rätt slabbiga headsplats som dyker upp runt 6.20 så vore jag väldigt glad. Kan det vara Cradle of fear månne?