Mother of Tears (2007)

Så, äntligen har jag sett den. Dario Argentos avslutande del i trilogin om de tre elaka mödrarna som tidigare dykt upp i Suspiria och Inferno, där Suspiria räknas som hans mästerverk. Gemene man verkar dock vara väldigt kluven till Mother of Tears då recensionerna pendlar mellan hyllningar och sågningar. Var står jag då? Jag måste faktiskt erkänna att jag är aningen kluven.

I filmens början hittar man ett skelett och en konstig urna gömd på en del av en kyrkogård där ingen skall ha varit begraven. Prästen känner igen urnan och skickar den till till ett museum i Rom för att få den undersökt men väl på plats sker ett brutalt mord och urnan försvinner (mordet är väldigt brutalt, men så överdrivet att det nästan blir löjligt. Kvinnan blir uppsprättad och strypt med sina egna tarmar. Jag började ana ugglor i mossen direkt...). Hennes vän, spelad av Asia Argento, överlever men polisen tror henne inte när hon förklarar att gärningsmännen var tre deformerade män och en apa. Nu bryter helvetet bokstavligen löst då människor börja mörda varandra på öppen gata, mödrar kastar sina spädbarn från broar och allmänt kaos uppträder överallt. Svarta häxor börjar samlas i Rom och Asias karaktär finner sig på flykt, samtidigt som hon upptäcker att även hon har magiska krafter och att hon antagligen är den enda som kan stoppa the Mother of Tears från förstöra staden...

Bitvis satt jag och skakade på huvudet över hur mycket som är fel med filmen. Dario Argento verkar ha ett stort hat mot 80talet då alla de onda häxorna som dyker upp är som tagna från en Cindy Lauper video, komplett med kort-korta kjolar, våfflat hår och massor med makeup. Kaoset på gatorna är alldeles för lågmält för att ge någon sorts effekt då alla människor omkring verkar leva sina liv precis som vanligt. Asia Argentos upptäckande av sina egna krafter är ganska effektivt, ända tills hon börjar se sin döda mamma i formen av något sorts spöke, en effekt som bara är pinsam, även om det är lite kul att mamman spelas av hennes riktiga mamma, Daria Nicolodi. Utöver detta så saknar Mother of Tears all den vilda estetik som Argento är känd för. Jag bryr mig inte så mycket om att han dragit ner på alla färger till förmån för ett rakt och snyggt foto, men jag saknar de vilda kameraåkningarna och alla snygga trix som han haft för sig genom åren. Jag misstänker att det är precis detta som gett filmen sin bitvis dåliga kritik. Det ganska torftiga skådespeleriet gör inte saken bättre.

Men å andra sidan så är det ju fortfarande Argento vi har att göra med. Andra scener som inte borde fungera, men som ändå gör det är filmens räddning. Till exempel filmens första mord som nästan blir löjligt på grund av sin absurda brutalitet räddas av själva utförandet med de tre deformerade männen och den elaka lilla apan som genom sina konstiga rörelser och apans ohyggliga skrik gör sekvensen till en skön liten nagelbitare. För varje tråkigt utförd scen så stoppar Argento in en riktigt cool sekvens som t ex Udo Kiers lilla cameo där han blir sanslöst grafiskt mördad. Manuset i sig är varken bu eller bä, där vissa delar funkar bättre än andra men efter Udo Kiers avpolleterande så faller filmen i en lagom lunk med övernaturliga händelser och bra spänning när Asia springer omkring och försöker nysta upp trådarna och finna platsen där den tredje modern håller till. Argento fyller filmen med stora mängder gore och massor med naket så att det hela tiden finns något att titta på och det fina fotot gör att allt ser väldigt bra och stämningsfullt ut.

Vad som verkligen sänkte filmen däremot, var det riktigt gräsliga soundtracket. Claudio Simonettis musik är helt ok, med de vanliga körerna och synthljuden som klart fyller sin funktion. Däremot så är jag väldigt upprörd över valet att använda alla gräsliga 70 och 80talslåtar som dök upp överallt. Exempel som Bryan Adams Heaven, Hotel California med The Eagles, Whitney Houston med The Greatest love of all och Scorpions Winds of change fick mig verkligen att vilja kräkas. Detta är dock inte något vi ska anklaga Argento och Co för, utan min konstiga granne som envisades att köra Singstar så jävla högt och falskt att det hördes genom väggen under hela filmen!

Nä, något fiasko är det verkligen inte. Jag måste erkänna att mina favoriter bland Dario Argentos repertoar är de filmer där han leker Hitchcock och Mother of Tears når inte upp till varken Deep Reds eller Bird of a Crystal Plumages höjder, men det är fortfarande en bra och blodig skräckfilm som visar att gubben fortfarande kan, även om han håller tillbaka tyglarna. En mellanfilm i Argentos karriär kanske, men fortfarande bättre än så mycket annat. Aningen väl godkänt alltså.