Ren och skär vrånghet

Det fina med att leva i ett fritt samhälle är att det bara är min åsikt som är den viktiga. Jag använder mig inte av det alltför ofta i det vardagliga livet av rätt enkel anledning, men när det gäller filmvärlden så är det en helt annan sak. Där är mitt ord lag. Jag har en tendens att skita i recensioner, bara en films handling intresserar mig tillräckligt. Å andra sidan så kan jag vägra se en film bara för att någon liten skitsak stör mig. Två exempel:

Häromsistones så hittade jag en film som heter Lost colony - The legend of Roanoke från 2007. Filmen är "baserad" på en sann historia när en hel koloni försvann spårlöst 1587, i vad som nu är North Carolina i Usa. Filmens teori är att det var något övernaturligt som låg bakom. Detta är dock en scifichannelproduktion som blivit totalsågad överallt, men jag vägrar inse detta, även fast Adrian Paul spelar huvudrollen. Jag tycker faktiskt att handlingen är såpass intressant att jag köpt filmen ändå. Jag återkommer med recension.

Nu kommer vi till den raka motsatsen. Filmen Living hell från 2008 handlar om en elak varelse nere i tunnlarna under en gammal militärbas. Klassiskt, ja, och verkar helt ok. Men av någon outgrundlig anledning så har de döpt en karaktär efter Avril Lavigne. General Lavigne. Lägg av. Här träder min vrånghet in och stoppar mig från att någonsin se den.

Jag hade väl egentligen inte så mycket mer att säga här. Det kanske ger en liten inblick i hur det fungerar uppe på mitt loft. Å andra sidan, who cares? :)

Doomsday (2008)

Jag fick ett gott öga till Neil Marshall, Doomsdays regissör, redan vid hans debutfilm Dog Soldiers som är en av de få filmer som faktiskt lyckats göra varulvar skräckinjagande med hjälp av just stark regi och ett bra manus. Hans uppföljare, Descent, tog det ännu längre och var som ett slag i solar plexus. Detta skapar givetvis en hel del förväntningar och när jag läste om Doomsday för första gången så började snålvattnet rinna när jag insåg att Marshall utlovade en saftigt blodig historia med en story som andades såväl 28 dagar senare som Mad Max. Så nu är frågan, kommer jag att kunna lita på Neil Marshall i framtiden?

Inom en nära framtid drabbas Glasgow av ett mycket dödligt virus som resulterar i flera tusen döda bara den första veckan. Den engelska regeringen tar till en ganska extrem lösning - man spärrar helt enkelt av hela Skottland och lämnar dem till sitt öde. Längs gränsen till England bygger man en nio meter hög pansarförstärkt mur, patrullerar kusten och förbjuder all flygtrafik. Detta resulterar i att de överlevande bränner ut sig själva i en orgie av våld och kannibalism innan det till slut är öde - åtminstone vad man tror. Filmens hjältinna, Eden Sinclair, är en av de få som klarade sig undan då hennes mamma lyckades få med henne på en helikopter ut ur Skottland innan allt spärrades av. Nu jobbar hon som polis i ett London som håller på att falla samman av överbefolkning och fattigdom. När det visar sig att viruset än en gång håller på att bryta ut, denna gång i London, så erbjuds hon jobbet att tillsammans med ett specialteam åka in i den avspärrade zonen och hitta ett botemedel, då man sedan en tid tillbaka vetat att det finns överlevande. Givetvis så går allt fel relativt snabbt och det reducerade teamet finner jagade av diverse kannibaler och andra överlevande som inte är speciellt glada över att ha blivit instängda.

Det här är verkligen en rejäl soppa, och det var längesedan jag smakade en så god sådan! Neil Marshall vet vad han gillar för filmer och trycker in så mycket influenser han kan utan att överhuvudtaget vara det minsta originell, men med sådan kärlek till genrerna så blir det finfin godiskompott. En del 28 days later, en nypa Aliens, en stor dos Escape from New York och fyll upp till kanten med Road Warrior, med lite italiensk exploitation som strössel. Marshall är en säker regissör och det hela är oerhört snyggt och häftigt filmat i nästan varenda scen. Att han sedan fyllt på med stora mängder grafiskt serietidningsvåld gör ju inte saken sämre. Den relativt stora budgeten (ca 180 miljoner vilket är rätt mycket för en engelsk film) har använts på bästa sätt och det syns verkligen igenom hela filmen.
Vad som kanske inte är lika bra är just det faktumet att när man jobbar så pass mycket med bara klyschor (hur väl de än används) så blir det tyvär väldigt tunna karaktärer, och det finns egentligen inte många som sticker ut där. Som tur är så kompenserar man gott med mycket bra skådespeleri från alla håll med specialomnämnanden till Rhona Mitris i huvudrollen, Craig Conway som den bindgalne kannibalen Sol och Malcolm McDowell i vad som egentligen bara är en glorifierad cameo. Jag bör väl även nämna Bob Hoskins som alltid är kul att se, i vilken roll han må ha. De övriga skådespelarna gör alla ett gott jobb på sina magra manusbitar. Men utöver manusbiten så finns det inte mycket annat att klaga på. Doomsday är dock helt klart gjord för sådana som mig, som kan uppskatta den här typen av underhållning och som ser glimten i ögat. Detta är en film gjord med ett tydligt hjärta och klarar man inte av såpass snyggt genomförda klicheér så ska man se något annat.

Loreley's grasp (1974)

Någonstans längs Rhen-floden i Tyskland ligger en liten by där saker händer på nätterna. Unga kvinnor hittas brutalt mördade med sina hjärtan utslitna och ingen vet vad man ska göra (vi i publiken ser att det är något reptilliknande som sliter sina offer i småbitar). På den lokala flickskolan (där man inte verkar göra mycket annat än att strutta runt i bikini vid poolen på dagarna) känner man att det behövs någon som kan skydda de unga flickorna från det hemska som händer och man hyr såklart in en mycket manlig jägare vid namn Sigurd. Sigurd inser snart att det är Lorelei, en siren från de gamla legenderna som varje natt förvandlas till ett monster och går på gatorna för att finna människohjärtan att äta. Han finner sig dragen både till Lorelei, som söker en make att dela evigheten med, och Elke, en ung lärarinna på skolan som till att börja med är väldigt skeptisk till hunkens intrång.

Det här är verkligen en finfin exploitationrulle som har alla ingredienser man behöver! Monsterscenerna där ett härligt taffligt gummimonster slaktar unga kvinnor (och en och annan man) är härligt blodiga, om än kanske aningen plastiga men fortfarande välgjorda. Tony Kendall är en riktig hunk och passar utmärkt i rollen som den hårde jägaren och i rollen som Lorelei ser vi den vackra Helga Line (enligt Imdb.com så var hon 42 år när hon gjorde den rollen! Om det stämmer så är hon MYCKET välbevarad.) som gör ett bra jobb endast iklädd en liten bikini. Sjävla flickskolan är knökfull med vackra damer så blickfång är filmen full av.

Amando De Ossorios regi är stämningsfull och även om det är ganska tydligt att filmen inte är inspelad vid Rhenfloden så är de inklippta scenerna relativt väl integrerade. För oss Naschyfiler så ser man att filmen är inspelade i samma sankmarker som Horror rises from the Tomb vilket är ett plus i kanten. Manuset är uppenbarligen skrivet för maximal exploativ effekt men det är fortfarande effektivt och fungerar väl trots den ibland tydligt låga budgeten. Ett annat element som hjälper filmen är Antón García Abrils fina soundtrack som fokuserar på en skön kvinnoröst och det passar alldeles utmärkt till en film som handlar om en elak siren. Det här är verkligen en liten pärla och även om den låga budgeten gör att filmen inte riktigt lyckas fullt ut så är det fortfarande en riktigt skön liten rulle som helt klart fyller den funktion den är till för att göra.

Vengeance of the zombies (1973)

Paul Naschy i en trippelroll, zombier och ett antal fina spanska senoritas i olika steg av nakenhet? Det låter ju som ett perfekt recept för en seg söndagseftermiddag, eller hur?

Den unga Elvira Irving har precis begravit sin älskade kusin och söker sin tröst i religionen. Hon har träffat den Indiska gurun Krisna och tycke har uppstått. När resten av hennes familj blir mördad av en mystisk maskerad man och hans lättklädda zombier så söker hon sig till Krisnas herrgård på den engelska landsbygden, ovetandes om att orsaken till hennes plågor finns just där.

Tyvärr så är detta en av Naschys mindre lyckade filmer, mycket beroende på den uppenbart väldigt låga budgeten och en hafsig regi av Leon Klimovsky. Kulisserna som använts är en orgie i gräsliga pastellväggar och vobbliga kryptor. Utomhussekvenserna är lite bättre, men inte mycket då dålig klippning förstör ännu mer. De lättklädda flinande zombierna som springer omkring i slowmotion är mest skrattretande och det enda som ger någon form av skräckkänsla är Naschys roll som den onde, brännskadade tvillingbrodern som springer omkring och mördar i den klassiska utstyrlsen med slokhatt och olika masker. Musiken är ett kapitel för sig. Av någon anledning så valde man att låta Juan Carlos Calderón gör soundtracket och det han spottade ur sig var något som låter som om det var gjort för en helt annan film. Svängig jazzmusik kan vara trevligt ibland men inte till en skräckfilm. Detta låter som om det skulle vara gjort för en agentfilm liknande.

Skådespeleriet sitter dock som det ska. Naschy har uppenbarligen lika roligt som vanligt i rollerna som Krisna, den onde tvillingbrodern och till och med Satan själv i en drömsekvens och de övriga rollerna gör ett bra jobb. Romy och Maria Miller är både vackra och kompetenta som Elvira Irving respektive Kala och Maria Kosty dyker upp i en liten roll som hembiträde med en egen agenda vilket hon gör med ett leende på läpparna. Blodet flyter på rätt bra emellanåt så egentligen har filmen alla ingredienser den behöver. Synd bara att receptet inte var så bra nedtecknat.

Tragic Ceremony (1972)

Tragic ceremony eller Estratto dagli archivi segreti della polizia di una capitale europea (Lagom titel... betyder något i stil med Från polisens hemliga arkiv i någon europeisk huvudstad) var en av den Italienske regissören Riccardo Fredas sista verk. Fredas namn har för det mesta varit förknippat med exploitation av den lite bättre sorten, i samma anda som Mario Bava, vilket borgade väldigt gott för den här filmen.

Vi får följa några hippies i vad som ska föreställa England eller Skottland som är ute och leker och förlustar sig med sin rike kompis. På väg hem så får de slut på bensin och stannar till vid en bensinmack ute i ingenstans. Bensinmacksföreståndaren, en äldre herre, vägrar ge dem bensin men fyller till slut på deras tank såpass mycket att de kan komma vidare till nästa stad. Detta resulterar i att de hamnar i en rejäl storm och måste ta till flykt till en stor herrgård där de blir inbjudna att spendera natten. Vad de inte vet är att de har hamnat mitt i en satanisk sekt ledd av Lady Alexander, skönt spelad av vackra Luciana Paluzzi och de planerar att offra sällskapets enda kvinna till Satan. Våra hjältar lyckas dock avbryta ritualen och det hela slutar i ett rejält blodbad. De flyr därifrån men något jagar dem och de börjar dö en efter en, brutalt mördade av en övernaturlig fiende.

Som sagt, det lät väldigt bra men filmen stupar rätt hårt. Den saknar totalt någon form av spänning och är relativt snyggt fotad men ser mer ut som någon gammal schamporeklam. Det finns inga som helst personliga drag över regin vilket känns väldigt trist. Camille Keaton som spelar huvudrollen är nog bland det blekaste jag någonsin sett på en tvskärm och att hon är dubbad hjälper inte till. De övriga skådespelarna gör faktiskt ett ganska bra jobb, men då filmen är såpass tråkig överlag så hjälper det inte mycket. Manuset som delvis författades av den ökände Mario Bianchi är bitvis ganska pinsamt, speciellt i den slutgiltiga förklaringen till vad som egentligen hände, som dessutom mässas ut av en karaktär som inte varit med i handlingen tidigare och som rimligen inte borde ha en aning om vad som hänt.

Som tur är så finns det dock några element som räddar filmen från att bli en riktig flopp och det största är Carlo Rambaldis rejält blodiga goreeffekter. De är faktiskt sanslöst blodiga för en såpass gammal film och riktigt välgjorda, t ex i scenen där en satanist får sin skalle kluven med ett svärd. Freda visste uppenbarligen att han satt på ett guldkorn där så han upprepar scenen flera gången i flashbacks. Utöver detta så är den fina musiken av Stelvio Cipriani något som håller filmen ovanför vattenytan. För oss fans av italiensk genrefilm så kan jag med viss tveksamhet rekommendera filmen, främst för de fina gorescenerna men de som väntar sig en vanlig skräckfilm bör nog hålla sig borta.

The Cottage (2008)

The cottage är ett typiskt exempel på skillnaderna mellan genrefilm från Usa och genrefilm i England. Handlingen är väldigt simpel och ingenting speciellt nytt under julgranen: Två bröder har kidnappat dottern till en gangster för att få ut en lösensumma, men de råkar istället ut för en galen kannibal ute i ingenstans. Det hela låter som vilken TCMremake som helst, men då manuset är skrivet för bra skådespelare istället för vilken teenbabe som är hetast just nu så blir det något helt annat. Andy Serkin och Reece Shearsmith är två riktigt bra engelska skådespelare som gör rollerna så perfekta att man verkligen tror att de är bröder på riktigt. Jennifer Ellison i den tacklösa rollen som Tracy, kidnappningsoffret, gör sitt bästa för att toppa Al Pacino i Scarface när det gäller svordomar, men det fungerar klockrent och är riktigt underhållande, speciellt med den sköna Liverpoolaccenten. Även värd att nämnas är Steve O'Donnell i rollen som den tredje kidnapparen, Tracys bror. Hans stora och korkade kluns till människa är riktigt bra och tillsammans med de övriga skådespelarna så är detta faktiskt en av de bättre spelade skräckfilmerna jag sett på bra länge. Första halvan av filmen som mest består av gnabb mellan de fyra är helt suverän.

Sen tar dock filmen en rätt rejäl vändning, som jag vet att den fått negativ kritik för och jag förstår inte riktigt varför. Klagomålen verkar för det mesta bestå i att den inte lyckas hitta en bra linje mellan komedi och skräck, men personligen så tycker jag att det är skitsnack. Visst, en stor del humor försvinner naturligtvis när filmen börjar fokusera på skräck, men karaktärerna är de samma och allt smälter ihop på ett bra sätt. För oss gorehounds så blir det en hel del att avnjuta, där min favoritscen är när en av karaktärerna får halva sin fot avkapad och tvingas hoppa runt resen av filmen i extrem smärta. Spadrelaterat våld får man aldrig nog av. Storyn är egentligen inget speciellt, och känns väldigt klyschad, men filmen är fortfarande såpass bra gjord att det inte gör något. Den här filmen kan jag varmt rekommendera till alla gorehounds och alla som föredrar sina skräckfilmer välspelade.

One missed call (2007)

Skabbigt, det är vad det här är. Skabbigt och poänglöst. One missed call är ytterligare en av dessa nyinspelningar av en japansk förlaga. Takashi Miikes förlaga är inte någon av de bästa j-horror filmerna på marknaden, men det är en kompetent liten film med en och annan läbbig scen när tonåringar börjar dö en efter en efter att ha mottagit ett samtal från sig själva några dagar in i framtiden.

Remaken är bara blä. Det är gjort helt utan något eget och manuset är blekare än vatten. Vad i helvete gör Edwards Burns här?

Boring.

Curse of the devil (1973)

Jag har på senare tid blivit en stor fan av Paul Naschys sköna spanska skräckfilmer från 1970talet. De är vanligtvis väldigt gammaldags, men innehåller ändå en hel del exploativa element såsom våld och sex, vilket erbjuder alldeles utomordentliga filmupplevelser. Gemytligt alltså. När jag då hittade Anchor Bays utgåva av Curse of the devil aka El Retorno de Walpurgis för 60 spänn så köpte jag den direkt, utan att ens kolla upp några som helst specs. Tyvärr så visade det sig att dvdn endast innehåller ett engelskt dubbat ljudspår vilket för mig förstör en hel del. Synd på en annars så fin utgåva. Som tur är så kommer mina nya hjältar på BCI/Deimos att släppa filmen framöver med den spanska ljudspåret så jag får återkomma med en regelrätt recension då eftersom det är en riktigt trevlig film det gäller. Vi tar en kortrecension i alla fall, men jag återkommer med en längre.

Waldemar Kaninskys ättlingar avrättade Elisabeth Bathory och hennes satanskult vilket resulterar i att Kaninsky i nutid får en förbannelse över sig. Vid varje fullmåne förvandlas han till en varulv och det enda som kan stoppa honom är att en kvinna, som måste älska honom, dödar honom med en speciell silverdolk. Tro mig, det finns flera att välja på. Naschy som manusförfattare ser till att han får lägra varje vacker kvinna filmen introducerar och när han inte har sex så mår han dåligt eller dödar folk i sin varulvsskepnad. Allt är väldigt gammaldags och plockade man bort allt naket så känns det verkligen som en gammal universalrulle, vilket Naschy själv erkänner som sin största influens. Mer än så vill jag inte säga den här gången då jag tycker att dubbningen förstör såpass mycket av upplevelsen. I'll be back.

The Locals (2003)

Jag hade aldrig hört talas om The Locals förrän någon månad sedan när jag surfade runt på Tradera och hittade filmen med ett väldigt lågt utgångspris. Jag läste handlingen och fick för mig att bjuda, vilket resulterade att jag efter någon vecka var en stolt ägare till en bättre begagnad dvd för den lilla summan av 33 svenska riksdaler. Av någon anledning så gjorde jag inte som jag brukar göra, vilket är att kolla upp filmen på imdb.com så den blev liggande i några veckor tills jag fick för mig att plocka med den till en polare när vi skulle ha skräckfilm/öl/groggdag. Det resulterade i att The Locals faktiskt blev kvällens bästa film och det berodde inte på att alla andra filmer var usla. The Locals är en trevlig liten film vars omslag man kanske inte riktigt ska lita på då den påstår sig vara en blandning av Dawn of the dead och Den sista färden, vilket inte riiiktigt stämmer.

Grant och Paul, två unga Nya zeeländare, ska iväg på en helg fylld med party och surfande. Någonstans får de den brillianta idén att ta en genväg vilket resulterar i att de hamnar någonstans mitt ute i vildmarken och det står inte på förrän de får se en man skära halsen av en kvinna. Nu befinner de sig på flykt mitt ute i ingenstans och det blir inte bättre när de råkar ut för händelser som är direkt övernaturliga. Kommer våra hjältar att ta sig därifrån levande?

Först och främst, detta är definitivt inte någon zombiefilm, utan mer något i stil med ett längre Twilight zone avsnitt. Mysterierna radas upp en efter en och svaren kommer i lite långsammare, alldeles lagom takt. Det hela är relativt förutsägbart (jag och mina vänner förstod vad twisten skulle vara ungefär halvvägs in i filmen) men det är välskrivet, välregisserat och utfört med kärlek, och ett plus i kanten är att man faktiskt inte får alla svar serverade på fat. Filmen vinner även på mycket bra skådespeleri där John Barker och Dwayne Cameron utmärker sig starkast då man verkligen får känslan av att detta är två mycket goda vänner som verkligen bryr sig om varandra. Att filmen marknadsförs som den gör har nog gjort en och annan person besviken då det inte alls är fråga om något gore överhuvudtaget, men jag tycker att det fungerar bra som det är. Vill ni se en skön liten skräckfilm med lite mer fokus på spänning och mystik så kan jag verkligen rekommendera The Locals.

Brain Damage (1988)

Frank "Basket Case" Henenlotters Brain damage är verkligen en udda film. Den unge Brian vaknar upp en morgon med ett hål i sin nacke. Snart så börjar han hallucinera kraftigt och får en tripp utan dess like. När han kommer ner på jorden igen så visar det sig vara verket av en liten penisformad parasit vid namn Aylmer som sprutat in något i hans kropp. Det visar sig vara något så oerhört beroendeframkallande att Brian snart finner sig vara slav under Aylmers alla önskningar, vilket består av en önskad diet på hjärna. Människohjärna helst av allt. Till en början bryr han sig inte om det, då han knappt är medveten om vad som händer under tripparna men när han vaknar upp varje morgon täckt av blod och hans flickvän börjar ty sig mer och mer till hans bror så börjar han få nog. Problemet är bara att beroendet är väldigt, väldigt starkt.

Är detta en antidrogfilm maskerad som en 80tals gorefilm? Eller kanske en gorefilm med ett budskap? Jag har ingen aning men det är väldigt underhållande. Henenlotters manus är humoristiskt och lite tankeväckande, men det för inte tankarna till någon direkt antidrogpropaganda. Aylmer är en hysteriskt rolig liten varelse med en röst som en äldre man och scenen där han sitter och sjunger gamla showtunes i ett tvättställ är en klassiker. Gorescenerna är även de inte av denna värld, speciellt i den scen där en väldigt hög Brian går på klubb och hamnar i en situation där en ung kvinna ska ge honom oralsex, varpå hon finner något annat innanför hans gylf. Den scenen klipptes bort för att inte få en x-rating, men finns med på Unrateddvdn. Hela filmen är totalt sanslös faktiskt, och det enda som sänker filmen är de bitvis ganska taffliga kulisserna och de väldigt ojämna skådespelarinsatserna. Rick Hearst som Brian gör ett helt ok jobb dock, och gick vidare till att bli såpaskådis på heltid i serier som General Hospital och The Bold and the beautiful (Glamour i Sverige). Varför står det ingenting om Brain Damage på din officiella hemsida, Rick? Makeupeffekterna är även de ganska billiga men de fyller absolut sin funktion. Utöver detta så är det snyggt filmat i ett skitigt New York som passar alldeles utmärkt till filmens tema och man förstår verkligen varför detta är en riktig kultfilm.

Lite onödig trivia: Gordon MacDonald som spelar Brians bror är tillsammans med Holly Hunter. Undrar om de diskuterar Brain damage på julmiddagarna?

El Ataque de los muertos sin ojos (1973)

Ett av de absolut största ögonblicken i mitt dvdsamlande var när Blue Underground (Ett bolag som drivs av William Lustig och som hänger sig till att ge ut genrefilmer i så bra utgåvor som tänkas kan) meddelade att de skulle ge ut Amando De Ossorios Blind dead filmer, något som tidigare bara funnits i klippta och ganska dåliga dvdutgåvor. Något år senare kom så äntligen den stora dagen när boxen släpptes och jag beställde den omedelbart. Frakten gick med DHL så jag fick den snabbt till en extra liten kostnad och det var det värt. Blue Underground hade lyckats igen och jag satt som en liten pojke på julafton med ett enormt smil på läpparna.

Men vad är det då som är så speciellt med just de här filmerna? Först och främst så vill jag påstå att Amando De Ossorios skapelser inte har någon cinematisk like överhuvudtaget. De blinda döda är tempelriddare som vid sin död av någon anledning fick sina ögon utstuckna/utpickade/utbrända (det varierar från film till film) och stiger upp från sina gravar iklädda sina gamla ruttna kåpor, vilket närmast kan liknas med den klassiska bilden av Döden. De jagar sina offer med hörsel istället för syn och färdas på hästar lika ruttna och döda som sina ryttare. Från början är de tempelriddare som offrat oskulder till Satan och ätit deras hjärtan och därför blivit avrättade, samtidigt som de avgett löften om att komma tillbaka för att hämnas. Det är verkligen något speciellt med de scener som återkommer i varje film där de Blinda döda rider fram i slow motion till det underbara soundtracket av Antón Garcia Abril. Att de är skapelser inspirerade av George A Romeros människoätande zombier är nog inget omöjligt, men De Ossorios zombier är så mycket mer än bara just det. Det finns ingenting som slår synen av en odöd tempelriddare som bankar på en dörr med knappen på svärdet för att bli insläppta. Man kan kanske störa sig på att urspunget varierar från film till film, men å andra sidan så kan alla filmer ses separat utan någon speciell ordning. Det viktigaste, det visuella och de Blinda Dödas sätt att skörda sina offer på är det samma i samtliga filmer.

Nu är det ju tyvärr så att de här filmerna absolut inte är perfekta. De är samtliga lågbudgetfilmer med relativt torftiga manus och en del riktigt dåliga specialeffekter, speciellt i seriens tredje del, Ghost Galleon. Amando De Ossorio hade väldigt små budgetar till sitt förfogande och spelade in filmerna när han hade tid vid sidan av sitt vanliga jobb. Om man ser det på det viset så är filmerna oerhört välgjorda, men tyvärr så är det bitvis så att just de snabbt skrivna manusen drar ner på helhetsintrycket. Jag tänkte här recensera den andra filmen: El Ataque de los muertos sin ojos med den engelska titeln Return of the Evil Dead.

Någonstans i Portugal. I en liten by så förbereder sig byborna på en festival som firar 500årsjubileumet av att de dödat de satansdyrkande tempelriddarna som offrat byns oskulder till Satan. Givetvis så vaknar tempelriddarna till liv igen, med lite hjälp av byns utstötte puckelrygg som glatt offrar en ung kvinna och låter hennes blod rinna ner över gravarna. Innan natten är över så är de flesta innevånarna döda och de få som finns kvar instängda i byns kyrka.

Return of the Evil Dead är inte den bästa av de fyra filmerna som De Ossorio hann spotta ut (Den äran får den första - Tombs of the Blind Dead), men närapå. Manuset är filmens svaga sida - där karaktärerna är ganska bleka, förutom den aningen självgode borgmästaren som helt på egen hand står för flera av filmens höjdpunkter som t ex när han utnyttjar en liten flicka för att avleda uppmärksamheten. Själva handlingen är det dock inget fel på och De Ossorio orkestrerar ett flertal oerhört stämningsfulla sekvenser. Min absoluta favorit är när morgonen kommer och de få överlevande som finns kvar måste navigera sig igenom en hord med stillastående zombier utan att gära minsta ljud ifrån sig. Scenerna när de Blinda Döda rider in i staden och går in i hus efter hus för att döda innevånarna står för några av filmseriens höjdpunkter. Man kan tycka att intrigerna mellan de levande i filmen är lite tråkiga men de fungerar rätt bra medan man väntar på det som komma skall. Jag älskar verkligen de här filmerna då de har en atmosfär utan dess like. Man kan ju undra vad som skulle kunna ha skett om Amando De Ossorio hade fått lite högre budgetar och lite mer tid att fila på sina filmer, men eftersom han dog 2001 så får vi aldrig veta. Hans arv till skräckfilmsfanatiker finns dock kvar och jag kommer att recensera de övriga filmerna inom en nära framtid.

At the earths core (1976)

Här kommer ett bra recept för riktigt skön underhållning:

1 del Doug McClure
1 del Peter Cushing
1 del Caroline Munro i tajt liten läderdress.
1 del regi av Kevin Connor
1 del manus baserat på Edgar Rice Burroughs bok

Det klassiska filmbolaget AIP gjorde under 70talet tre stycken finfina filmatiseringar av Edgar Rice Burroughs fantasyromaner (Jag räknar nästan med Warlords of atlantis dit då det är exakt samma känsla över den). At the Earths core är den sämsta av dem, även om jag hellre kanske skulle använda förklaringen "inte riktigt lika bra som" när det gäller den.

Den småförvirrade Dr Abner Perry (Lite Åsa-nisse-aktigt spelad av Peter Cushing)har byggt en stor borr. En sådan som man kan resa igenom Jordens skorpa med och när han och machokillen David Innes (Doug McClure med en cigarr i käften) ska göra en test så förlorar de medvetandet och vaknar upp när de befinner sig i en stor hålighet, långt nere under Jordens yta. Det visar sig att de befinner sig i Pellucidar, ett underjordiskt rike där alla människor är slavar under de onda Myharerna - fågelvarelser med psykiska krafter. David börjar kära ner sig i en prinsessa (Den utomordentligt vackra Caroline Munro i väldigt avslöjande kläder) och drar igång ett korståg mot Myharerna och deras råttliknande tjänare. Men innan David kan få sin prinsessa så har han ett och annat gummimonster att puckla på.

Det här är verkligen en fest för alla gummimonster älskare då filmen verkligen är knökfull med dem. Det är välgjort, hyfsat högbudget och även om själva monstereffekterna kanske inte är riktigt klockrena så är de fortfarande underbart vackra att titta på (om meningen låter konstig så tänk bara på vad min blog heter..). Det finns egentligen inte en död sekund i filmen och den enda orsaken till att jag tycker att filmen är sämre än de tidigare Burroughsfilmatiseringarna är att Peter Cushings karaktär är rätt fånig och hela filmen påminner väldigt mycket om Dr Who filmatiseringarna som Cushing spelade huvudrollen i ett tiotal år tidigare. Annars finns det inte mycket att klaga på här. Myharerna är riktigt sköna elakingar med lysande ögon och elaka näbbar vars illusioner endast förstörs när de flyger. Alla andra gummimonster är gjorda på det klassiska sättet - en kille i en gummidräkt och det är precis så jag föredrar det. Visste ni förresten att eldsprutande ödlor exploderar om man skjuter dem med pilbåge?

Edit: Jag glömde nämna en sak när jag först skrev recensionen och det är den sköna musiken av Michael Vickers från Manfred Mann. Lite soft elektronik i bästa Wendy Carlos stil. Finns den på skiva?

The Hive (2008)

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av filmer med elaka, människoätande myror, annat än om Bert I Gordon är involverad, men något angående The Hive tilltalade mig. Filmen känns dock lite mer som en tv-pilot eller ett långt avsnitt av en tv-serie, även om den får en liten boost av att vara inspelad på location i Thailand.

På en ö någonstans i Thailand så brukar en stor myrkoloni försöka breda ut sig ganska regelbundet, någon gång varannat år eller så. När filmen börjar så har detta skett igen men något är fel. Myrarmén är kolossalt mycket större än vanligt och uppvisar ett mer intelligent beteende. När ett specialteam anländer på platsen så upptäcker de även att hären består av flera olika typer av myror, något som inte uppstår i naturen vanligtvis. Nu börjar kriget, och det blir mycket laser, men vissa av teammedlemmarna är inte så säkra på att man borde utrota de här myrorna...

Det här är inte någon skräckfilm, utan mer åt håller scifi, även om den har lite inslag av människor som äts upp. Det fokuseras mer på det scifielement som introduceras i början av filmen och då det team som blir ditskickade för att rensa upp använder sig av laservapen så får man lite scifichannelkänsla. Mycket riktigt så är det också en scifichannelproduktion efter en liten koll på imbd.com. Budgeten är uppenbart inte speciellt stor och specialeffekterna är därefter. De är dock aningen mer ambitiösa än vanligt så det fungerar hyfsat även om det är väldigt uppenbar CGI. Storyn är inte något speciellt och är faktiskt lite väl luddig när det gäller att driva storyn vidare. Man får aldrig någon riktigt klar bild till varför myrorna beter sig som de gör, och varför de försöker kommunicera med människorna mot slutet av filmen. En bihistoria angående en person som blir "infekterad" av en myra som kryper in i örat på honom är överlag väldigt konstig och stämmer inte riktigt in på de övriga myrornas beteende då han blir väldigt aggressiv och helt plötsligt vill blåsa bort alla myror med kärnvapen. Nåväl, det är en helt ok liten rulle som lever på sitt snygga Thailandfoto och en ambitiös story som är rätt intressant, men som tyvärr inte får den upplösning jag skulle önska.

Unearthed (2007)

När jag kollade upp den här filmen på filmtipset.se och såg att de flesta satt 1:or eller 2:or så förväntade jag mig en riktigt usel film. Nu såhär i efterhand så undrar jag istället vad det är med folk egentligen som inte kan uppskatta en skön monsterfilm. Visst, den har några rejäla svagheter, men den är underhållande från början till slut och betydligt bättre än så mycket annat skit som släpps på dvd.

Klyschigt värre är det i alla fall. Någonstans i Nevada eller Arizona så samlas ett antal olika karaktärer vid en bar efter att en kvaddad bensintanker spärrat av vägen. Snart så finner de sig jagade av något elakt tentakelförsett odjur som dödar dem en efter en och spåren leder till en utgrävning av indianreliker och en legend om en varelse som utplånade en hel indianstam. Filmens största svaghet ligger just i karaktärerna som består av t ex en alkoholiserad sheriff med en mörk hemlighet, några blondiner på väg till Los Angeles och lite annat löst folk. Det blir aldrig speciellt trovärdigt, speciellt som just sheriffen är en ung tjej som inte ser ut att vara äldre än 25. Sen har vi ju såklart den tuffa färgade killen från storstaden som spottar ur sig repliker som är rätt rejält pinsamma. En annan sak som jag faktiskt kan förstå att många inte gillar är själva monstret som är rippat rakt av från Alien, både utseende och sätt att bete sig på. Sjävla specialeffekterna är antingen väldigt dåliga eller gjorda som en hyllning till gamla stopmotionmonster. Jag tyckte det såg rätt kul ut så jag väljer det senare. Förklaringen till vad monstret är känns även rätt luddig, men inte värre än mången annan usel förklaring jag sett under åren. Utöver detta så är det faktiskt inte så dåligt. Det är bra filmat, hyfsat spännande och lite blodigt här och var. Filmen påminner väldigt mycket om t ex Feast och Reeker, som båda har liknande handlingar och den står rätt ok på egna ben. Manuset hade nog behövt slipas lite till på men annars är det skön monsteraction som duger bra en lördageftermiddag.

The Signal (2007)

Att handlingen till denna film påminner väldigt mycket om Stephen Kings roman The Cell går inte att komma ifrån. The Signal handlar om när alla tv-kanaler ersätts av en konstig signal som lockar fram det allra värsta från de människor som stirrar på den och gör att de förvandlas till regelrätta psykopater. Stephen Kings roman handlar om när alla världens telefoner ringer på ett speciellt klockslag och de som svarar förvandlas till kompletta galningar. Det finns vissa likheter, det erkänner jag och jag var lite kluven till filmen innan jag såg den då det kändes som att den var en ripoff, men nu när jag har sett den så måste jag erkänna att det inte är så. Kings bok är mer en ren zombiebok, med drag av 28 dagar senare och The Signal är lite mer arthousesplatter där folk blir mer som psykopater.

Mya har ett förhållande med Ben. På väg hem från honom dyker den konstiga signalen upp och när hon kommer hem till sin man så börjar han uppföra sig konstigt och det slutar med att han slår ihjäl en vän som är på besök. Mya flyr, men utanför är kaoset i full gång när hon försöker ta sig till tågstationen där hon skall möta Ben. Samtidigt så är hennes man på jakt efter henne och det hela urartar i en väldigt skum historia i 3 delar som pendlar mellan skräck och svart komedi. Jag vill inte förklara så mycket mer annat än att det faktiskt är riktigt roligt emellanåt samtidigt som skräckscenerna är brutala och skakande. Egentligen så hade jag väl kanske velat ha en lite mer straightforward skräckfilm men detta skulle fungera alldeles utmärkt på vilken filmfestival som helst.

Filmens struktur är det som först och främst räddar filmen. Det hela är uppdelat i 3 delar där den första handlar om Mya och hennes flykt. Del två handlar om Lewis, Myas äkte make, och det är här vi får 30 minuter brutal och svart komedi vilket till att börja med kändes väldigt malplacerat, men som faktiskt fungerar. Del 3 handlar om Ben, när han letar efter Mya och är en blandning av skräck och komedi då det till största delen handlar om konfrontationen mellan honom och Lewis. Utöver detta så hoppas det friskt fram och tillbaka i tiden, och möjliga vändningar som filmen skulle kunna ha tagit, utan att förvirra. Det skulle ha kunnat bli mer rörigt än vad det är, men tack vare en samling riktigt bra och engagerande skådespelare så har man inga större svårigheter att hänga med. Själva katastrofen i sig är relativt lågmäld då det skildras med hjälp av tomma gator med ett och annat lik och det fungerar alldeles utmärkt. Våldet är bitvis riktigt blodigt och brutalt, ofta så att det gör ont i en utan att vara någon orgie i gore. Jag har en känsla av att det här kommer att bli en riktig kultfilm i framtiden och det är den värd.

Diary of the dead (2007)

Äntligen är George A Romero tillbaka med en ny zombiefilm och mina förväntningar var höga. Land of the dead var en mindre besvikelse, mest pga en R-rating som drog ner på gore, men även på ett rätt tråkigt manus som inte riktigt hade det där lilla extra som Romeros tidigare zombiefilmer haft. Men hur är då Diary of the dead?

Diary of the dead verkar utspela sig ungefär samtidigt som de två första Dead-filmerna, då man får följa en filmskoleklass på flykt undan den katastrof som precis börjat. En av eleverna beslutar sig för att göra en film av det hela, för att visa sanningen och det är därför filmen är helt filmad ur en kameramans synvinkel. Detta fungerar faktiskt inte så dåligt, då det inte är fråga om någon form av Blair Witch-skakighet. Vi får följa eleverna när de flyr i en stor husbil på väg hem till sina familjer, och de människor de stöter på i det samhälle som är på väg att falla samman. Manuset är välskrivet och Romeros lilla extra handlar den här gången om det internetsamhälle vi skapat, som fortfarande överlever medan våran fysiska tillvaro ramlar i småbitar och det sätt som man kan använda det för att få fram sanningen då regeringens information angående zombiefarsoten är tydligt censurerad. Det som Romero vill säga är ganska intressant men fungerar inte riktigt till 100% då det tar ett bra tag innan själva konceptet med dokumentärfilmandet känns genuint. I början av filmen störde åtminstone jag mig väldigt mycket på huvudpersonens skäl till att vilja filma allt och han är lite för påträngande för att man ska kunna se det som något positivt. Detta fungerar dock bättre och bättre ju längre filmen fortlöper, vilket kanske var Romeros tanke från början. Hela konceptet fungerar faktiskt väldigt bra i just en sådan här situation, för att skildra människor på flykt och som sådan är filmen mycket bra. Jag saknar dock de lite mer vuxna, och mer välskrivna karaktärerna från Romeros tre första zombiefilmer men det är väl kanske tyvärr så att han vill nå en mer ung publik, vilket inte borde vara några större problem egentligen med tanke på vilken legend han är, speciellt inom gorefilmsgenren.

Nåja, nog om manus. Diary of the dead är en bra film, och Romero slår fortfarande 99% av alla andra zombiefilmer på fingrarna. Är då filmen blodig? Svaret är ja, men inte så blodigt som det var förr. Massor med squibs och dylikt, men inga tarmutslitarorgier som det var på den gamla goda tiden. Ungefär som Land of the dead alltså. Diary är dock bättre än Land överlag så det bådar gott inför framtiden, speciellt som det skriker uppföljare om filmens slut.

Inlägg nr 100 - Horror rises from the tomb (1974)

Det tog 9 månader att skrapa ihop 100 inlägg på den här bloggen och det firar vi med en recension av en film från en av mina favoritgenrer - Spanska 70talsskräckisar av/med Paul Naschy. Horror rises from the tomb är en riktigt typisk sådan, på både gott och ont.

Någon gång i Frankrike på 1400talet så döms satanisten och svartkonstnären Aleric Du Marnac till döden, tillsammans med hans älskarinna Mabille De Lancre. Hans sista ord är en förbannelse över sin domares släkt och han lovar att de skall komma tillbaka för att hämnas. Nu hoppar vi raskt fram i tiden till det nutida Paris där Hugo De Marnac, Alerics ättling, befinner sig på en seans för att prata med Alerics ande som enligt legenden ligger begravd separerad från sitt huvud för att han inte skall komma tillbaka. Alerics ande pratar med dem och berättar var hans kroppsdelar finns begravda och Hugo bestämmer sig för att tillsammans med några vänner resa till sitt avlägsna bergshus för att se om de kan finna kroppen. Det står givetvis inte på förrän Aleric är återförenad med sin kropp, spanska senoritas går omkring nakna och en (mindre) arme av levande döda försöker ha ihjäl våra hjältar lagom till just den natt när Aleric Du Marnacs krafter kommer att mångfaldigas. Utöver detta så har vi även Alerics älskarinna Mabille som är en vampyr och föredrar att jaga sina offer medan hon är naken och det skapar ju ytterligare underhållning.

Enligt Naschy själv så skrev han manuset på två dagar på uppdrag av en producent som ville ha ut en skräckfilm snabbt och filmen spelade in under mycket kort tid i Naschys egna hus. Som tur är så är Carlos Aured en såpass kompetent regissör att man aldrig märker detta, annat än att handlingen ibland kan kännas aningen splittrad och att det ibland inte finns någon tillräckligt stark brygga mellan olika scener. Manuel Morino (som t ex jobbat mycket med Jesus Franco) är en bra fotograf och flertalet scener är riktigt fina, som t ex när de levande döda stapplar upp från sjöns botten och attackerar huset och introscenen där Aleric Du Marnac möter sitt öde. Skådespeleriet är som det brukar vara i dessa filmer. Paul Naschy eller som han egentligen heter, Jacinto Molina, har uppenbart mycket roligt i en trippelroll (Han spelar Hugo de Marnac, Aleric Du Marnac och även domaren som dömer Aleric till döden) och de övriga skådespelarna gör ett godkänt jobb. Vi får även ett flertal riktigt blodiga scener där hjärtan slits ut och huvuden huggs av, och jag måste även nämna att zombiemakeupen är riktigt fin. Jag måste även nämna den rätt skruvade musiken som mestadels består av orgel och lite gurka. Det låter konstigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar alldeles utmärkt. Detta är en väldigt typisk Naschyfilm med mycket våld och naket och skulle fungera alldeles utmärkt som en introduktion till någon som vill upptäcka min favorit bland alla spanska extyngdlyftare. Gillar man 70talsskräck så finns det definitivt sämre filmer att välja.