The Ferryman (2007)

Ibland så sitter man på kvällen och slösurfar runt lite på nätet, gärna för att hitta filmer man inte hört talas om tidigare. The Ferryman är en Nya zeeländsk sådan som dök upp under en sådan internetrundtur och när jag började snoka runt lite så visade det sig att den varit på väg att få biopremiär i Usa, men dumpades direkt på dvd istället, vilket var nog för mig att bli intresserad. Nu krävs det dock en intressant story och några intressanta recensioner för att jag ska gå så långt som att inhandla den och det hade den faktiskt också. När filmen börjar så befinner vi oss på en båt mitt ute i havet någonstans. Två män slåss samtidigt som kraftiga vågor håller på att förvandla båten till spillror. Den ene av dem kräver att bli tagen till land, medan den andre, spelad av John Rhys-Davies kämpar för sitt liv. Det slutar med att Rhys-Davies karaktär får en mystisk dolk i halsen, varpå något mystiskt händer. Rhsy-Davies karaktär drar ut dolken ur sin hals utan att det ens finns ett sår kvar och han sårar den andre mannen svårt genom att skjuta honom med ett harpungevär. Han avslutar det hela genom att stycka mannen levande, skrikandes något om betalning och han fortsätter med att kasta delarna i havet. Nu hoppar vi raskt till en helt annorlunda situation där tre par förbereder att borda en segelyacht för att lyxa sig över havet från Nya Zeeland till Fiji. Semestern börjar bra, tills de finner en trasig båt i en plötslig dimma och plockar ombord en svårt skadad John Rhys-Davies. Det visar sig att den mystiska dolken som han har med sig är ett verktyg för att lura döden. När han hugger någon med den så byter kropparna personligheter och detta är något som använts genom många år för att hindra The Ferryman från att ta med honom tills dödsriket. Det hela utmynnar i en ganska blodig situation som faktiskt påminner lite om en övernaturlig variant av Phillip Noyces fina thriller Dead calm aka Lugnt vatten.
Egentligen så fungerar filmen faktiskt riktigt bra rakt igenom, åtminstone till slutet vilket jag kommer till lite senare. Vi bjuds på bra skådespeleri och det är riktigt kul att se John Rhys-Davies spela flera karaktärer. Flera av de andra skådespelarna får även de spela olika roller i och med hela historien med den kroppsbytande dolken och de sköter alla det riktigt bra. Filmens regi och foto är klanderfritt och det är ganska blodigt, utan att vara speciellt grafiskt. Jag bör dock varna alla djurvänner för några rätt obehagliga scener som involverar kaptenens hund. Vad som absolut inte fungerar däremot är som jag nämnde just slutet. Det är inte så att det egentligen är ett dåligt slut, men det involverar just titelkaraktären. Jag tror inte jag spoilar speciellt mycket genom att säga att The Ferryman dyker upp i slutet och att detta händer är helt ok inom handlingens ramar. Däremot så förstår jag verkligen inte varför (och det här är nog faktiskt en liten spoiler så hoppa ner några rader om du verkligen tänker se filmen) man valt att:

SPOILER



låta denna karaktär se ut som Freddy Krugers tvillingbror i en kåpa. Det ser helt enkelt skitlöjligt ut. Det förstörde åtminstone filmen för mig. När något kommer från dödsriket för att hämta en så förväntar jag mig något betydligt läskigare.


SLUT PÅ SPOILER.

Utöver detta så är det en tät, övernaturlig thriller som helt klart är inspirerad av Dead Calm, men som står på egna, relativt brutala ben.

Att få skiten skrämd ur sig

Jag kan lugnt erkänna - jag är väldigt avtrubbad när det gäller skräckfilm. Det är inte mycket jag blir rädd för nuförtiden, vilket är lite tråkigt eftersom orsaken till att jag började titta på skräckfilm var just den där lilla drenalinkicken man fick av att se allt elände som hände på tv:n. Jag kan idag se ungefär vad som helst utan att rycka på ögonbrynen, så länge det är fejk. Det finns dock en genre som kan ge mig kalla kårar och det är spökfilmer. Det finns inget som är så skönt som en riktigt rejäl övernaturlig rysare som antyder mer än vad den visar och jag tänkte ta upp några favoriter.

Den största favoriten är Robert Wise filmatisering av Shirley Jacksons The Haunting of Hill house, The Haunting. Den har allt man behöver. En brutal bakgrundshistoria, vaghet när det gäller vad som egentligen händer och ett utsökt filmhantverk överlag. Scenen där våra hjältinnor lyssnar vid en dörr när något går i korridoren utanför är en av de bästa skräckscenerna genom tiderna. Det finns egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen. Huseet som de använde för exteriörer finns fortfarande kvar och är ett relativt dyrt hotell i Stratford upon Avon i England och ni kan ge er fan på att jag ska bo på det hotellet någon gång i mitt liv. Skippa remaken dock. Den är pinsamt övertydlig.

En film som hamnat lite i skymundan är The Woman in black, baserad på en roman av Susan Hill där en ung advokat får i uppdrag att städa upp i ett dödsbo i ett gammalt hus i en liten by på Englands östkust. Huset blir avskärmat från resten av världen vid högvatten och hjälten börjar se en svartklädd kvinna som ger ut en aura av ondska. Filmen är inspelad för engelsk tv 1989 och har en rejält tät och obehaglig stämning från början till slut. En av scenerna är till och med så obehaglig och utdragen att man verkligen kippar efter andan. Helt underbart. Boken är även förlaga till en pjäs i London som gått i london sedan 1989 som även den rekommenderas varmt.

The changeling är en riktigt skön George C Scottfilm från 1979 av Peter Medak där Scott blir av med sin familj i en bilolycka och flyttar in i ett gammalt hus som är hemsökt. Scott börjar rota i husets historia för att ta reda på vad som kan orsaka detta. Detta är en klassisk spökhistoria med flera härliga scener med konstiga ljud och bollar som rullar av sig själv.

Dark Water. Hideo Nakatas underbara höghusrysare skrämde verkligen skiten ur mig när jag såg den på Stockholms filmfestival för ett antal år sedan. Smutsiga lägenheter, konstiga skepnader och en stämning tjock som sirap.

Poltergeist är även den en klassiker som har ett flertal scener som får mig att vilja tända alla lampor. Favoriten där är den när man filmat ljusskenet som kommer ner för en trappa och när man tittar på filmen så ser man ett antal skepnader som kommer gående.

The Legend of hell house är en fin film baserad på en bok av Richard Matheson där vetenskap ställs mot det övernaturliga och det hela utmynnar i en riktigt bra film där bla Roddy McDowall gör mycket bra ifrån sig i rollen som ett medium som varit med om en tidigare undersökning i samma hus som slutade mycket illa.

Darkness av Jaume Balaguero är en ganska ojämn film där Lena Olin med familj flyttar till ett hus där mystiska saker händer, men den kompenserar fint med filmens sista kvart som är ruskigt intensiv.

Dessa är mina favoriter. Det finns fler filmer som hamnar strax utanför som t ex The Others, Ju-on, remaken på House on haunted hill (jag tillhör den lilla minoritet som gillar spöket/varelsen/etc i slutet på filmen...) och lite fler som var rätt läbbiga men som inte skrämde skiten ur mig. Kommer jag på fler så uppdaterar jag den här listan.

Några andra tips? Jag tar gärna emot fler.

House of the dead 2: Dead aim (2005)

Ok, vem är dummast? Jag, som betalar pengar för en uppföljare till en av Uwe Bolls sämsta filmer (vilket säger en hel del) eller filmmakarna för att de gör en uppföljare? Såhär några dagar efteråt så är jag lite osäker. Det är absolut inte fråga om en speciellt bra film, men man märker att filmmakarna har åtminstone haft roligt när de gjorde den.

Filmen börjar med en liten cameo av Sid haig som galen professor på en college, som har en vision om att han ska kunna väcka de döda åter till livet. Eftersom han är portad från bårhuset efter att ha stulit kroppar så tar han den näst bästa vägen - han kör på en ung kvinna och tar med henne till sitt lab. Man hinner inte säga Re-animator förrän det nakna liket är uppe och börjar tugga på folk såklart. 29 dagar senare (tihi) så är det fråga om en regelrätt epidemi och in kommer AMC, en organisation vars enda mål är att stoppa alla zombier. De beger sig in i skolans övergivna (nja) korridorer för att hitta ursprungszombien i hopp om att utvinna ett botemedel och ni förstår själva vad kommer att hända.

Först och främst så känns inte filmen som om den skulle vara gjord 2005, utan mer 1985. Det är tuttar och collegeklyschor överallt, vilken jag antar ökar underhållningsvärdet lite. Att filmen är bättre än House of the dead är det ingen tvekan om, även om det fortfarande egentligen inte är fråga om en bra film. Det finns så mycket fel och roligt att titta på att det är svårt att inte bli underhållen. Blod som försvinner från personers ansikten i olika vinklar, de minst soldataktiga special forces jag sett sedan Rambo och massor med manusbitar som inte riktigt klickar. Men, det är fortfarande gjort med lite humor och det blir inte totalt värdelöst. Vad som däremot är tråkigt är att då detta är en Scifi channel original film så är den rätt blodfattig. Lite squibs, någon skalle som säger poff och lite annat smått och gott. En kompetent filmad zombiefilm som inte är speciellt bra men hästlängder ovanför mycket direct to dvd som kommit de senaste åren.

Betyg: Funkar.

Outpost (2007)

Någonstans i resterna av något litet östeuropeiskt land möts två män. Den ene en legosoldat med en prislapp på sitt team och den andre en man som vill betala för att komma till en plats. Snart befinner vi oss mitt inne i en krigszon och målet visar sig vara en gammal nazistbunker där konstiga experiment pågick i slutet av andra världskriget. Snart börjar någonting plocka soldaterna en efter en, och svaret hittar man 60 år tillbaka tiden...

Det var ta mig fan dags att någon hade den goda smaken att göra en ny nazistzombiefilm! Ok, egentligen så är det mer nazistspöken vi har att göra med här, men de uppför sig som zombier bitvis och det finns en utomordentligt skön scen mot slutet av filmen där elakingarna avancerar mot bunkerns ingång utan att bli skadade av vare sig minor eller kulor. Estetiskt sett så är detta de absolut coolaste och elakaste bad guys jag sett på länge. Nazistzombiespöken är stora som hus, bär ssuniformer och dödar helst med kniv eller genom att banka in patronhylsor i ögon och knän på sina offer. Filmen är för övrigt mycket bra filmad och fotad och man suger ur allt man kan ur de trånga korridorerna i bunkern och kullarna omkring bunkerns ingång. Det hela är dock frågan om en övernaturlig fiende, så om man förväntar sig en regelrätt zombiefilm så blir man besviken men det fungerar alldeles utmärkt i formen som den är nu, även om det är rätt klyschigt när det gäller karaktärer och deras motivationer överlag. Filmen är betydligt närmare The Bunker än Shock waves om jag säger så. Storyn kanske inte har så mycket nytt att komma med men den är utförd och filmad med stake och det räcker för mig. Rekommenderas varmt.

Frontière(s) (2007)

Hype hype hype. Det är väl ungefär vad som gäller för den här filmen. Första gången jag hörde talas om den så pratades det om hur bra och oerhört blodig och brutal den skulle vara så då byggdes det upp en viss förväntan. Jag borde dock ha anat lite sparvhökar i träsket när jag insåg att själva storyn var riktigt klychig. Vi får följa några personer på flykt undan lagen som stannar till på ett litet hotell mitt i ingenstans på den franska landsbygden. Ägarna till hotellet visar sig vara kannibalistiska nazister och ni förstår ju hur det här kommer att fortlöpa då man har sett allting förut, i bättre (och sämre måste jag faktiskt säga, lite till filmens försvar) filmer.
Det största problemet var dock inte att man sett allt förut utan att regissören fått för sig att man ökar intensiteten i en scen om man skakar kameran extra mycket. Flera av filmens mest intensiva scener består av massor med snabba klipp och kameran är överallt. Flashigt, tomt och migränframkallande. Jag kan tåla lite shakycam, och kan till och med tycka att det passar alldeles utmärkt i vissa fall men det här kändes som att titta på en kamera fastsatt på en studsboll.
Att storyn var klyshig behöver inte betyda döden för en film men man måste ha åtminstone något litet extra. Lite egensinning humor kanske, några coola cameos, lite extra naket, listan är lång. Frontière(s) enda styrka där är att de elaka kannibalerna är nazister, vilket är rätt underhållande i matbordsscenen de rippat rakt av från TCM där familjens patriark är en gammal nazist som skriker gamla slagord som Arbeit macht frei. Mer intressant än så blir det dock inte egentligen.
Speciellt blodig är den inte heller. Det pratades varmt om en massa gore och slask, men speciellt blodigare än vilken Hosteluppföljare eller tcmripoff som helst är det inte. Några hälsenor som ryker, en exploderande skalle och kropp vs sågklinge-situation, men inte mer blodigt än något annat.
Skådespeleriet är väl ok, men tyvärr så är det väldigt svårt att hitta några sympatiska karaktärer. De är antingen svin eller hysteriska. Speciellt hjältinnan har en tendens att gå en på nerverna då hon pendlar mellan spastiskt nervvrak och hård hämnare, vilket känns väldigt konstigt.
Om jag ska ge ett plus för något så är det för de riktigt stämningsfulla scenerna i början av filmen där huvudpersonerna åker bil på natten genom den franska landsbygden. Sen är det väl så att Frontière(s) inte är en dålig film. Den är underhållande och till och med lite spännande i någon scen. Det är bara det att den har inget eget att komma med. Alls.

Att handla dvdfilmer

Jag har en relativt stor dvdsamling på någonstans mellan 900 och 1000 filmer, men något jag är totalt ointresserad av egentligen är att ha det fetaste ljudet och den skarpaste bilden. Visst, jag vill givetvis ha så bra bild och ljud som möjligt men om man bor i lägenhet så tycker jag inte att det är någon ide att ha det värsta ljudet som existerar då det alltid finns någon granne som skulle kunna klaga. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med en 32 tums widescreen tv faktiskt. Det som jag däremot verkligen brinner för är extramaterial. Jag blir löjligt lycklig när jag ser att utgåvan av någon obskyr zombiefilm från 80talet har en intervju med regissören eller killen bakom makeupeffekterna. De senaste exemplen på detta är AWE:s utgåvor av Zombie flesheaters och Zombie holocaust, två filmer som jag redan har i flera fina utgåvor sen tidigare, men AWE hade lyckats rota fram Rosario Prestopino, lärling till Gianetto De Rossi, en legendarisk make-up artist. Där har jag absolut inga problem att lägga ut ännu mer pengar på filmer som jag redan köpt ett par gånger tidigare. Ett annat exempel är den senaste Evil dead boxen - the ultimate edition bla bla - som har flera timmar nytt material med de kvinnliga skådespelarna från filmen - The girls of Evil dead.
Sen så är det ju fråga om vad för typ av extramaterial det skall vara. Bakom kulisserna som spelades in samtidigt som filmen går för det mesta fetbort då det brukar vara rent rövslickeri: "Han är den bästa regissör jag någonsin har träffat, han är sååå bra, hon är så vacker, blablabla!" Nä, jag vill ha informativa kommentarspår där personerna verkligen är med och har kul. Bortklippta scener fungerar alltid, även om det för det mesta finns en verklig orsak till att de togs bort. Min absolut största favorit är dock retrospektiva dokumentärer där man efter si och så många år samlat ihop så många som möjligt som var med i filmen och intervjuat dem.

Men DTS och all sån skit? Nää. Vad ska jag med det till? Alla filmer jag köper har ju ändå bara 2kanaligt monoljud eller dåligt mixat dolby digital. En annan gång

Sånt här skänker lite glädje i tillvaron

http://xploitedcinema.com/catalog/amok-train-p-13707.html

Visst, den finns redan på en tysk dvd som är helt ok, men den här är förhoppningsvis lite restaurerad och har lite extramaterial! Kul!