The Objective (2008)

Idag ska vi prata om falsk marknadsföring. Daniel Myrick, en av regissörerna till Blair witch project, har skapat en film som filmbolaget uppenbarligen inte riktigt vet vad de ska göra med. Dvdutgåvan utlovar "En paranormal Predator" men det är inte riiiktigt vad filmen handlar om...

I filmens början så förklarar en berättarröst att en satellit fått något konstigt på bild ute i öknen i Afghanistan, något som skulle kunna vara radioaktivitet, men som inte är det. CIA tror sig ha någon sorts aning och skickar ut en agent som ska ta sig in i området med hjälp att ett Special Ops team men först måste de hitta en person som vet mer om platsen. Det visar sig dock att mannen flytt in i öknen, till just den plats som de skall undersöka, en plats som har ett väldigt dåligt rykte. Väl där så dröjer det inte långt förrän de blir anfallna av rebeller, och en av soldaterna blir dödligt sårad men det är nu som soldaterna får en försmak för vad som komma skall då man lyckas träffa flera av fienderna men det finns inga som helst spår av dem när konfrontationen är över. När man försöker få en helikopter att hämta upp dem så hör man ljudet från den väldigt nära, men den syns inte och dagen därpå visar det sig att den var på rätt plats. På natten ser man även konstiga, lysande strukturer och skepnader som bara finns där när man tittar med nightvision. Det finns något därute som vill dem illa, något från gamla legender.

Någon paranormal Predator är det verkligen inte frågan om. Handlingen som står på Imdb fungerar lite bättre: "A group of Special Ops Reservists on a mission in the harsh and hostile terrain of Afghanistan find themselves lost in a Middle Eastern "Bermuda Triangle" of ancient evil." Själv skulle jag nog beskriva den som en blandning av Apocalypse now och Stalker, med lite övernaturliga drag. Karaktärerna är på väg någonstans, i ett landskap där naturlagarna skiter fullständigt i hur du tycker att de ska fungera. Vad som egentligen finns därute är något som filmen bara hintar om, och du ska inte förvänta dig att få några direkta svar. Det man hintar om känns dock väldigt intressant, hämtat från Islamiska legender vilket blir lite extra spännande. Mot slutet av filmen flummar det dock ut totalt, och jag kan med gott samvete erkänna att jag inte hängde med speciellt bra de sista 3-4 minuterna då det helt plötsligt blir lite 2001flummerier. Jag tror (hoppas) att jag har någon sorts liten teori, men jag är inte riktigt säker.

Låt detta dock inte avskräcka dig att se filmen. Daniel Myrick har lånat lite ingredienser från BWP för att öka stämningen och det fungerar bitvis riktigt bra. Man får verkligen känslan att karaktärerna hamnat någonstans helt åt h-e och även om filmen skapar fler frågor än den ger svar så fungerar det i detta fall mycket bra. Man sitter hela tiden på helspänn och undrar vad det är som händer och tack vare suveränt foto och bra skådespeleri så är det inga problem att låta sig ryckas med. Vad som inte kanske fungerar är den berättarröst som likt Martin Sheen i Apocalypse Now tar oss med och försöker ge någon sorts bild av vad som händer då den är aningen klumpig och bitvis känns rätt onödig, då den i vissa fall till och med ger förklaringar som dödar stämningen. Men utöver detta och den aningen lösa storyn så är detta en riktigt bra rysare/science fictionfilm som jag faktiskt rekommenderar till den som kan tänka sig lite bra spänning och står ut med att inte få alltför många svar på sina frågor. Synd bara att filmbolaget försöker sälja den som något helt annat, vilket nog kommer att ge den en hel del obefogad kritik.

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 6

En annan film som jag älskar är Renny Harlins fina tuggummiprequel Exorcist: the beginning som blev totalsågad överallt när den släpptes. Min teori är denna:

Filmen påbörjades av Paul Schrader, men filmbolaget ansåg att den var inte kommersiell nog. För lite våld helt enkelt. Man lät då Renny Harlin spela in filmen nästan helt på nytt. Då det är nästan tvång inom filmkritikerbranchsen att se ner på Renny Harlin som gör väldigt snygga och kommersiella filmer så var ju detta ett helgerån. Jag gillar inte alla Harlins filmer men jag skäms inte för att erkänna att jag tycker att filmer som Cliffhanger, Die Hard 2 och Deep blue sea är filmer som jag tycker väldigt mycket om. Men, han är ju inte Paul Schrader.

Såklart. Problemet är bara att Renny Harlins version är en snyggt filmad och välspelad rysare med en hel del våld och annat som borde tilltala gemene skräckfilmsfantast. Paul Schraders version är något helt annat, ett psykologiskt drama som inte alls är lika underhållande. Visst, Renny Harlins version är ingen perfekt film, men Harlin levererar precis det han utlovat. God underhållning. Det enda som jag föredrar med Schraders version är att Major Granville har fått betydligt mer utökat utrymme.

Men å andra sidan, vad vet jag?

10 skönaste våldsscenerna del 2

Mera våld!



Jag är löjligt förtjust i spektakulärt underhållningsvåld, det erkänner jag. Just den typen av överdrivet grafiskt våld som är så pass over the top att den inte går att ta på allvar. Därför så gör jag en till lista på härliga scener

Här är länken till första listan.


Nr 10.
Snyygg kameraåkning.

2003 års remake på Texas chainsaw massacre var en besvikelse, inget snack om saken. En snygg film som var helt poänglös förutom den brillianta ideén att casta R Lee Ermey som den psykopatisken sheriffen. Filmen började dock lovande med en scen där resenärerna plockar upp en lifterska som meddelar att de alla kommer att dö, blåser skallen av sig och sedan kommer en fin kameraåkning genom hålet i huvudet.

En deleted alternativ variant med ett extra öra som smackar i golvet här

Nr 9.
The Story of Ricky.

En sanslöst blodig rulle baserad på en manga där en oskydligt dömd snubbe rensar upp på fängelset. Filmens oerhört överdrivet blodiga fightscener har aningen ojämna specialeffekter, men scenen där Ricky slår sönder en motståndares hand så att benbitar flyger omkring gör nästan ont att se. Underhållningsvåld när det är som trevligast

Kolla in lite blandade gorescener här

Nr 8.
Inte skära, bara karva.

I Lucio Fulcis väldigt blodiga och inte alls dumma House by the cemetary finns en scen som gärna fastnar på näthinnan. Familjens barnvakt blir inlåst i källaren och dödad av elakingen - genom att han karvar sönder hennes hals i närbild. Det är inte fråga om ett vanligt snitt, sedan död utan mer som när man skär kött med fel kniv. Man måste ta i lite extra.

Här är filmens trailer - som innehåller de flesta gorescenerna.

Nr 7.
Slit upp det igen bara

I George A Romeros Dawn of the dead så blir en av huvudpersonerna biten i vaden av en zombie och det blir ju härligt infekterat såklart. Lite senare in i filmen så får ett blåansikte tag på bandaget och klämmer till så att såret spricker upp, som en övermogen jättefinne. Det verkar göra så ont, så ont. Ingen enormt grafiskt scen, men den fastnar på hjärnan....

Ca 3.15 in i det här klippet.

Nr 6.
Hiss plus huvud = lingonsylt

I Chris Walas rätt oinspirerade uppföljare till David Cronenbergs mästerverk The Fly så finns det i alla fall en scen som är fin. En säkerhetsvakt hamnar med huvudet i ett hisshakt samtidigt som hissen kommer ner. Splat. Tyvärr så hittade jag inget klipp eller ens en bild på det hela, men tänk er en huvudformad melon med extra ketschup som du kastar en hiss på så får du en hyfsad bild av det hela.

Nr 5.
Påse över huvudet

En av mina favoritsplatterrullar, Scarecrows, har en väldigt enkel men ändå så härligt effektiv scen där en av karaktärerna blir dödad av elaka fågelskrämmor. De drar en säck över huvudet på honom och hugger en stor kniv genom den. Egentligen alldeles för enkelt gjort, men tack vare den fina ljudeffekten så blir scenen riktigt härligt brutal. För att inte tala om när de sågar ena handen av honom strax innan.

Här kan man titta på det konstverket

(När vi ändå är inne på Scarecrows så finns det en till riktigt smaskig scen här. Orkar ni inte vänta så börjar blodet flyta ca 4.20 in i klippet)

Nr 4.
Ett rejält leende

Hatchet som kom härom året var en skön liten gorefilm med en scen som värmde mig om hjärtat. Psykopaten mördar ett äldre par väldigt brutalt genom att hacka sönder gubben med en yxa och slita sönder skallen på kvinnan.

Glappkäft. Scenen börjar ca 10 sekunder in i klippet.

Nr 3.
Köttyxan och mumien

Frank Agramas Dawn of the mummy är något så skönt som en zombiemumiefilm. Filmen är ganska cheezy men väldigt underhållande och har en scen som är en klassiker där mumien smackar en köttyxa i skallen på en slaktare. Inte alltför bra effekter men tack vare den fina ljudeffekten så är det en riktigt fin scen.

Här säger det splat

Nr 2.
Titthålet i Opera.

I Dario Argentos Opera gör en av karaktärerna (spelad av Daria Nicolodi, Argentos fd fru och mamma till Asia Argento) det stora misstaget att titta i titthålet i en dörr när mördaren står utanför. Mycket snygg sekvens.

Titta här

Nr 1.
Smaka på den här.

Den här scenen har varit en favorit ända sedan jag såg filmen första gången på grund av den är så härligt svart, absurd och överdriven. I Roger Cormanproducerade Alienkopian Forbidden World så huserar ett stort slemmigt monster på en koloni på en avlägsen planet. Inga vapen rår på besten innan den cancersjuke vetenskapsmannen offrar sig. Hur då? Jo, man skär upp honom levande, tar ut cancertumören och matar monstret med den, vilket resulterar i att monstret spyr upp sina egna tarmar och dör en väldigt plågsam död. Wow. Filmen är en riktig pärla och väl värd att se på grund av allt sleaze och för oss som växte upp med Tv-serien V så är det en extra bonus att få se June Chadwick, aka Lydia paradera omkring naken och bli spetsad på en tentakel via hennes naughty bits och som kommer ut i nacken.

Tyvärr så hittade jag ingen filmsnutt, men trailern duger gott nog.


Varför tittar alla konstigt på mig när jag säger att jag äger både Askungen och Aladdin på dvd?

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 5

Den här filmen kanske egentligen inte är speciellt hatad, men den får alldeles för mycket negativ kritik som den inte förtjänar och här med så lovar jag att jag aldrig ska acceptera den kritiken någonsin igen. Den är i det närmaste perfekt, och då är jag ändå inte någon enorm Roman Polanskifan. Filmen jag pratar om är:

The Ninth Gate.

Har du inte sett den, gör det NU!!! för dig kommer en liten rundown av storyn: I filmen spelar Johnny Depp en sleazig, kedjerökande boksamlare/jägare som får ett uppdrag av en stenrik miljonär att hitta en sextonhundratalsbok, Book of the Nine Doors to the Kingdom of Darkness. Olika samlare har olika versioner av boken och hans egentliga jobb är att hitta de 9 trästick som är autentiska. Problemet är bara att samlarna har en tendens att dö så fort han kommer i kontakt med dem...

Filmen har ett perfekt, lunkande tempo som passar alldeles utmärkt till Depps småflummiga spel. Frank Langella är klockren i rollen som millionären som har 666 i kod på sitt kassaskåp och är ute efter trästicken och Johnny Depp gör en av sina bästa roller. Den övernaturliga biten är något som inte förklaras överhuvudtaget utan bara att ond bråd död går han i hand och det är precis så jag vill ha det.

Det som jag stör mig mest på är att folk klagar på slutet. Det är för luddigt, bla bla. Vadå luddigt? Är ni dumma i huvudet? Utvecklingsstörda? Jag tänker inte spoila något annat än att säga att det är ett perfekt slut som, visst, det skapar mer frågor än vad det ger svar på, men är det verkligen frågor vi vill ha svar på? Är det inte bättre att låta vår egen hjärna skapa de aningar som vi antar att svaret är?

Så, dags att se om den. Läs gärna boken också. The Dumas Club.

Mother of Tears (2007)

Så, äntligen har jag sett den. Dario Argentos avslutande del i trilogin om de tre elaka mödrarna som tidigare dykt upp i Suspiria och Inferno, där Suspiria räknas som hans mästerverk. Gemene man verkar dock vara väldigt kluven till Mother of Tears då recensionerna pendlar mellan hyllningar och sågningar. Var står jag då? Jag måste faktiskt erkänna att jag är aningen kluven.

I filmens början hittar man ett skelett och en konstig urna gömd på en del av en kyrkogård där ingen skall ha varit begraven. Prästen känner igen urnan och skickar den till till ett museum i Rom för att få den undersökt men väl på plats sker ett brutalt mord och urnan försvinner (mordet är väldigt brutalt, men så överdrivet att det nästan blir löjligt. Kvinnan blir uppsprättad och strypt med sina egna tarmar. Jag började ana ugglor i mossen direkt...). Hennes vän, spelad av Asia Argento, överlever men polisen tror henne inte när hon förklarar att gärningsmännen var tre deformerade män och en apa. Nu bryter helvetet bokstavligen löst då människor börja mörda varandra på öppen gata, mödrar kastar sina spädbarn från broar och allmänt kaos uppträder överallt. Svarta häxor börjar samlas i Rom och Asias karaktär finner sig på flykt, samtidigt som hon upptäcker att även hon har magiska krafter och att hon antagligen är den enda som kan stoppa the Mother of Tears från förstöra staden...

Bitvis satt jag och skakade på huvudet över hur mycket som är fel med filmen. Dario Argento verkar ha ett stort hat mot 80talet då alla de onda häxorna som dyker upp är som tagna från en Cindy Lauper video, komplett med kort-korta kjolar, våfflat hår och massor med makeup. Kaoset på gatorna är alldeles för lågmält för att ge någon sorts effekt då alla människor omkring verkar leva sina liv precis som vanligt. Asia Argentos upptäckande av sina egna krafter är ganska effektivt, ända tills hon börjar se sin döda mamma i formen av något sorts spöke, en effekt som bara är pinsam, även om det är lite kul att mamman spelas av hennes riktiga mamma, Daria Nicolodi. Utöver detta så saknar Mother of Tears all den vilda estetik som Argento är känd för. Jag bryr mig inte så mycket om att han dragit ner på alla färger till förmån för ett rakt och snyggt foto, men jag saknar de vilda kameraåkningarna och alla snygga trix som han haft för sig genom åren. Jag misstänker att det är precis detta som gett filmen sin bitvis dåliga kritik. Det ganska torftiga skådespeleriet gör inte saken bättre.

Men å andra sidan så är det ju fortfarande Argento vi har att göra med. Andra scener som inte borde fungera, men som ändå gör det är filmens räddning. Till exempel filmens första mord som nästan blir löjligt på grund av sin absurda brutalitet räddas av själva utförandet med de tre deformerade männen och den elaka lilla apan som genom sina konstiga rörelser och apans ohyggliga skrik gör sekvensen till en skön liten nagelbitare. För varje tråkigt utförd scen så stoppar Argento in en riktigt cool sekvens som t ex Udo Kiers lilla cameo där han blir sanslöst grafiskt mördad. Manuset i sig är varken bu eller bä, där vissa delar funkar bättre än andra men efter Udo Kiers avpolleterande så faller filmen i en lagom lunk med övernaturliga händelser och bra spänning när Asia springer omkring och försöker nysta upp trådarna och finna platsen där den tredje modern håller till. Argento fyller filmen med stora mängder gore och massor med naket så att det hela tiden finns något att titta på och det fina fotot gör att allt ser väldigt bra och stämningsfullt ut.

Vad som verkligen sänkte filmen däremot, var det riktigt gräsliga soundtracket. Claudio Simonettis musik är helt ok, med de vanliga körerna och synthljuden som klart fyller sin funktion. Däremot så är jag väldigt upprörd över valet att använda alla gräsliga 70 och 80talslåtar som dök upp överallt. Exempel som Bryan Adams Heaven, Hotel California med The Eagles, Whitney Houston med The Greatest love of all och Scorpions Winds of change fick mig verkligen att vilja kräkas. Detta är dock inte något vi ska anklaga Argento och Co för, utan min konstiga granne som envisades att köra Singstar så jävla högt och falskt att det hördes genom väggen under hela filmen!

Nä, något fiasko är det verkligen inte. Jag måste erkänna att mina favoriter bland Dario Argentos repertoar är de filmer där han leker Hitchcock och Mother of Tears når inte upp till varken Deep Reds eller Bird of a Crystal Plumages höjder, men det är fortfarande en bra och blodig skräckfilm som visar att gubben fortfarande kan, även om han håller tillbaka tyglarna. En mellanfilm i Argentos karriär kanske, men fortfarande bättre än så mycket annat. Aningen väl godkänt alltså.

Loch ness terror (2008)

Att Nessie är ett stort köttätande monster, det är vi väl alla överens om? Att hon kan dyka upp lite här och var tack vare massor med underjordiska tunnlar som går lite här och var mellan stora sjöar överallt på Jorden är väl självklart? Jag skulle inte gå i närheten av Storsjön, det säger jag bara. Detta är i alla fall teorierna från en trevlig liten ScifiChannel rulle som jag nu sett.

Filmen börjar med några vetenskapsmän som dyker i Loch Ness och som hittar ett stort ägg nere i en grotta. Innan de hinner säga omelett så dyker modern upp och äter upp alla utom den unge sonen till en av dem. 20 år senare börjar människor försvinna i Lake Superior och den nu uppväxte, och aningen bittra Nessiejägaren beger sig dit för att jaga rätt på reptilen och hämnas. Samtidigt så bråkar en ung man med sitt ex och hennes nya pojkvän, sånt där som bara manusförfattare tycker är rimligt att det händer i filmer. De hamnar givetvis på den ö där Nessie och hennes ungar har sitt näste och nu måste reptiljägaren styra upp situationen.

Visst, manuset går från A till B utan några som helst egna ideér men tack vare stabil regi och väl fotograferade platser i Vancouver så är detta en väldigt trevlig liten monsterfilm. Brian Krause som spelar reptiljägaren har uppenbarligt väldigt roligt i sin roll som kräver att han går omkring i hatt och rock och dregla över alla supervapen han har rotat fram för att ta kål på Nessie. Resten av skådespelarna tar allt väldigt seriöst och det funkar. Problemet är bara specialeffekterna. Sådana här produktioner som brukar ha premiär på Scifi channel för att sedan snabbt hamna på dvd är inte direkt kända för att ha speciellt bra sådana och Loch Ness terror är inget undantag. Det är dock inget som stör om det är just en sådan här rulle man är ute efter och tack vare att filmen inte har speciellt många döda punkter gör att man kan ha lite överseende för sånt. Filmens sista halvtimme är till och med hyfsat spännande när filmens ungdomar blir jagade av Nessies ungdomar och inser att om de håller sig stilla så kan ödlorna inte se dem. Vi får till och med lite gore, lite tarmar och något avbitet huvud och det är ju alltid en bonus.

Du vet själv om detta är något för dig när du läser recensionen. Det är en ganska standard monsterfilm inspelad för Tv, men med snyggt foto, lite gore och inte alltför många pinsamheter. Trevligt alltså.

Dead and Breakfast (2004)

Härom dagen satt jag och surfade runt på Youtube efter gorescener (det gör vi väl alla? Erkänn nu) och hittade ett klipp med diverse smaskiga scener varav ett helt gäng jag aldrig sett förut, specifikt några rejäla headexplosions. Ingen av klippen var namngivna men en film dök upp i infon som jag antog de kunde komma ifrån - Dead and Breakfast, en skum liten zombiefilm som jag ignorerat mest pga en rätt tråkig story och ett gräsligt dvdomslag (jag vet...). Jag kollade genast upp filmen och hittade den väldigt billigt på dvd så jag var ju tvungen att köpa den. Nu visade det sig att gorescenerna jag var ute efter givetvis inte kom från den filmen. Såklart. Fast å andra sidan så innehåller Dead and Breakfast en hel del annat roligt gore och ett hyfsat manus så helt åt h-e var det inte.

Har ni hört det här förut? Ett antal överåriga ungdomar är på väg i en buss till en väns bröllop, men på vägen dit kör de vilse. De tvingas stanna till i en liten stad mitt ute i ingenstans för att tillbringa natten innan de kan åka vidare. De tar in på ett litet Bed & Breakfast drivet av en äldre herre, spelad av ingen annan än David Carradine, vilket borde få dem att lägga benen på ryggen. Snart hittar de kocken i köket med halsen avskuren och blir anklagade för mordet. David Carradines karaktär dör sedan av en hjärtattack och det är då helvetet bryter löst. Det visar sig att han ägde en speciell liten låda som om man stoppar en bit av någon, blod, hår etc i den så förvandlas denne till en zombie och nu börjar blodorgien. Redneckzombier får man aldrig för lite av.

Detta är först och främst en komedi, vilket fungerar. Ibland. Humorn pendlar melan usel och ganska rolig och det som fungerar bäst är den countrysångare som dyker upp lite då och då och förklarar historien med en liten sång, även efter att han blivit en zombie själv. Redneckhumorn i sig gör att det flyter på med ett litet smil på läpparna och när gorefesten börjar så är det svårt att inte förbli underhållen resten av filmen. Skådespelarna verkar vara med på skämtet och det dyker faktiskt upp ett par kända namn lite här och var som t ex Jeremy Sisto som vi bla sett i Six feet under (den psykopatiske brodern som skar loss sin tatuering och ville göra likadant med systerns) och Wrong Turn, Anthony Perkins son har rollen som huvudzombien samt Portia De Rossi från Alley McBeal. Något mästerverk till manus är det dock verkligen inte fråga om, men det fyller sin funktion och själva ideén om den lilla voodoolådan är faktiskt ett plus. Regin är väldigt hindrad av en uppenbart låg budget, men Matthew Leutwyler gör så gott han kan och det är alltid snyggt och underhållande. Men, nu kommer vi till det viktigaste. Blodet. Det finns det verkligen gott om. Sönderskjutna skallar, diverse offer som spetsas på vassa tillhyggen och en motorsåg som används flitigt. Det är egentligen bara gorehounds jag kan rekommendera den här filmen till, men för dessa blir det 85 sköna minuter.

En sak slog mig dock, som någon därute kanske kan svara på. Jag köpte Englandsutgåvan, men det finns även en unratedutgåva i Usa. Är den värd att inhandla? Vilken version gavs ut i england?

Här är youtubeklippet jag tittade på. Om någon kan identifiera de rätt slabbiga headsplats som dyker upp runt 6.20 så vore jag väldigt glad. Kan det vara Cradle of fear månne?