La Machera del Demonio aka Demons 5

Lamberto Bava är en kompetent filmregissör som tyvärr får stå i skuggan av sin legendariske far, Mario Bava. Nu kanske det är så att han inte når upp till samma nivå som sin far (ärligt – det är inte många regissörer överhuvudtaget som når upp i samma klass) men de flesta filmer han gör är trevliga, välfilmade små saker som vanligtvis endast brukar falla på manus. Här har han dock tagit sig lite vatten över huvudet då han valt att göra en tribute/remake/sequel till farsans legendariska La Machera del Demonio aka Black Sunday, samt plockat in inspiration från Nicolai Gogols The Viy. Lambertos version är inte alls dum, men det blir svårt att inte jämföra.

Egentligen så har filmerna inte så mycket gemensamt, förutom en sak – masken. När filmen börjar så får vi följa några skidåkare som flyger upp med helikopter till toppen på ett berg för att åka ner. Det går inte så bra då de allihopa lyckas skida ner i en spricka i isen (i en fin liten lemmingscen där alla droppar ner med jämna mellanrum) och finner sig fångade i en grotta. De hittar ett kvinnolik infruset i isen med en spikförsedd mask inhamrad i ansiktet – La Maschera del Demonio. Givetvis så kan de inte hålla sig från att pilla och plockar helt sonika bort masken och börjar fjanta runt med den, ovetande om att de släppt lös något elakt. När grottan helt plötsligt börjar rasa ihop så flyr de in i tunnlarna och befinner sig helt plötsligt i något sorts tempel. De möter en blind präst som förklarar att de är i en liten bergsby som för närvarande inte har någon kontakt med yttervärlden tack vare enorma snömassor som blockerar enda vägen ut. Nu börjar de flesta uppföra sig ganska konstigt och det har att göra med den häxa man släppt lös…

Jag gillar själva grundstoryn i den här filmen, med den mysiga (och aningen plastiga) isgrottan och den övergivna byn med dess underliggande katakomber men manuset är annars filmens svaga punkt. Själva skräckbitarna och stämningen är bra men huvudpersonerna beter sig som idioter överlag, och slarvar omkring som fulla porrskådisar i sina försök att kalla fram något elakt. Detta gäller dock mest filmens aningen sega mittenparti och det kommer igång rätt fint mot slutet. Det är ingen gorefest vi har att göra med, även om det finns några få halvblodiga scener. Det är mest tuttar, besatthet och snö som gäller. Sergio Stivalettis effekter är klart godkända tillsammans med den fina scenografin så är detta en mycket mysig liten film. Lambertos regi är bra och han leker en hel del med fina kameraåkningar utan att verka flashig. Att jämföra filmen med pappa Bavas original är bara dumt. En trevlig rulle alltså, med några uppenbara svagheter som ett bitvis lågt tempo och en total avsaknad av Barbara Steele, men som jag ändå rekommenderar till fans av genren.

Tyvärr så finns den här filmen inte i någon engelskspråkig utgåva men vi får hoppas att det dyker upp en fin widescreenare i framtiden. Den version jag såg var rippad från en italiensktalande japansk vhs där någon lagt engelsk text ovanpå den japanska originaltexten.

H. P. Lovecrafts Road to L (2005)

Här har vi något intressant: En film av H.P Lovecraftfans för H.P Lovecraftfans. Enligt manuset så besökte Lovecraft Italien 1926, reste runt i de skummare delarna och hittade saker som han använde för att skapa Chtulhumyterna. Filmmakarna har varit väldigt noggranna och detaljerade för att få in sin skapelse som en avlägsen del av det vi läst om tidigare och där har man gjort ett mycket bra jobb. Problemet är bara att man fokuserat alldeles för mycket på det och glömt att göra en skräckfilm.

Road to L är en så kallad Mockumentary, en fejkad dokumentär i stil med Cannibal Holocaust där ett filmteam reser till den delen av Italien där Lovecraft ska ha rest, i spåren av en ung italiensk student som försvann 7 år tidigare efter att han hittat det tidigare okända dokumenten om Lovecrafts resa. Lokalbefolkningen är inte direkt förtjusta i att de börjar rota i de gamla legenderna och det blir inte direkt bättre av alla interna bråk inom gruppen. Man börjar dock närma sig de mystiska områden som Lovecraft skrivit om, ledtrådarna verkar allt klarare och mystiska saker börjar se.

Som Lovecraftfilm är detta nog den mest detaljerade och välgjorda jag sett, åtminstone till det jobb man lagt ner för att placera detta inom Cthulhumyten. Miljöerna är helt sagolika där filmmakarna passerar genom små byar runt floden Po och de sankmarker som ligger däromkring och man har verkligen gjort bra val av platser. Konceptet med dokumentärfilmandet fungerar även detta mycket bra, även om man kanske tröttnar lite på allt gnällande inom gruppen. Filmen genomsyras av en skön stämning, och som mockumentary fungerar det bra och är bitvis riktigt intressant, till stor hjälp av den sköna musiken. Vad man däremot misslyckats med är att göra det hela skrämmande. Skräckbitarna är helt enkelt för korta och för utspridda. Man får aldrig den där råa skräcken som man vill ha av en seriös Lovecraftfilm och därför blir betyget därefter. Det finns några scener här och var som är smått obehagliga, men det hade verkligen behövts mer. Det hela är väldigt kompetent och välgjort, men aningen ljummet. Gillar du Lovecraft så är detta inget som du ska låta hindra dig, det är en av de bättre filmerna jag sett i den genren.

Scourge (2008)

Det här verkar ju bra på papperet. När en kyrka i en liten småstad brinner ner så lyckas en brandman släppa lös något som legat begravt under den i över hundra år och blir besatt av den. Nu börjar klyschorna hagla när parasiten gör sin tolkning av Jack Sholders underbara The Hidden och hoppar från människa till människa samtidigt som den gamla värdkroppen börjar falla isär och allt skylls på våran hjälte, den unge bråkstaken som stadens sheriff redan valt ut som skyldig. Ja, det här har man ju sett förut rätt många gången men som alla vet som behöver det ju inte precis vara dåligt bara filmen är gjord med lite kompetens och en stor portion kärlek. Tyvärr så hamnar inte Scourge i det facket.

Problem nummer ett är det unkna manuset som försöker vara lite Stephen King, men misslyckas fatalt. Man har alla ingredienser, men sedan har de blandats ihop i en röra som man känner igen men som inte funkar allas. Händelserna knyts ihop på sätt som inte fungerar överhuvudtaget och man sitter hela tiden och skakar på huvudet över hur man försöker få ihop det hela. Det hjälps inte speciellt mycket att det rätt usla skådespeleriet som bara består av under- och överspel. Det enda i filmen som egentligen är bra är specialeffekterna där parasiten är en cool liten cgiskapelse som är skönt slemmig och de få gorescener vi bjuds på är fint snaskiga. Annars är detta inte mycket att hänga i julgranen och rekommenderas inte speciellt överhuvudtaget till någon. Aningen mer hjärta än de vanliga scifichannelrullarna men inte mycket mer. Synd på en sån fin parasit.

Taken (2008)

Tack vare att Liam Neeson tackade ja till att göra Taken så gick den från en bfilm till en hård jävla rulle som antagligen varit helt värdelös med någon annan skådis. Manuset är simpelt, utan att egentligen engagera speciellt mycket men tack vare Neeson så fungerar det. Jag tror inte det finns någon annan skådespelare som hade kunnat ro hem det här. Liam Neeson spelar Bryan Mills, en före detta hemlig agent som slutat sitt jobb för att komma närmare sin 17åriga dotter. När dottern blir kidnappad av människosmugglare under en resa till Paris så blir han arg. Mycket arg. Han har 96 timmar på sig att hitta henne innan hon försvinner för gott och då kan man inte gå varsamt fram.

Ni hör ju själva att det här hör hemma i någon 80talsrulle med Michael Dudikoff eller Seagal. Här finns det ingenting man inte sett förut, men som ändå funkar bra tack vare Neeson. Dialog som denna skulle man bara flina åt i en mindre film:

"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Liam Neeson får sådant att verka trovärdigt. Han är med i varenda scen i filmen och han äger varenda sekund med en intensitet som får Jack Bauer i 24 att verka göra en tolkning av Jon Lovitz. Alla andra skådespelare och karaktärer är sekundära. Inte ens skurkarna är speciellt färgstarka, bara ett hinder i vägen mellan Neeson och hans dotter. Sen ska man givetvis se den engelska dvdutgåvan som är längre och hårdare än bioversionen. ex: " alternate electrocution torture sequence. In the original version, Neeson stabs two metal spikes into the legs of his hostage and connects the jump leads to them. "
Betydligt hårdare.

Gillar du Liam Neeson så är detta ett klockrent val. Taken är en europeisk variant av Bournetrilogin, men med den stora skillnaden att den har en man i huvudrollen, istället för Bourne som har en person som fortfarande kommer att se ut som Anderssonskans Kalle på sin dödsbädd. Att storyn är rätt svag i Taken är ett minus, men Neeson höjer filmen rejält, och han hjälps rejält av ett rappt regiarbete. Det här är lättsmält underhållning när den är som bäst och om det inte redan märkts så gillade jag den här filmen starkt. Mycket väl godkänt.

Night of the Hell Hamsters (2006)

Oj, om detta ändå varit längre än sina ynkliga 16 minuter....

En ung tjej är inhyrd som barnvakt och passar på att bjuda in sin pojkvän för lite grovhångel. De kommer på den brillianta idéen att leka med ett Oujiaboard. Först verkar det som om ingenting hänt, men det visar sig att de verkligen lyckats släppa lös demoner - som tagit besittning i familjens två hamsters! Nu börjar en unerbar serietidningsaktig gorefest som tyvärr tar slut alldeles för snabbt.

Filmmakarna var fullt medvetna om vad de höll på med när de spelade in den här och man hade uppenbarligen väldigt kul. De besatta små pälsbollarna är helt underbara i sin frenesi att slakta sina offer och en underbar scen visar upp en leviterande hamster med lysande ögon som väser "Your boyfriend sucks cocks in hell!" Specialeffekterna är klockrena i sin medvetna enkelhet med tydliga linor och det hela är så underbart att jag nästan blir tårögd.

Min rekommendation är alltså att ni släpper allt ni gör för tillfället och snokar rätt på det här underbara lilla mästerverket. NU!

Officiella hemsidan finns här

Friday the 13th (2009)

Ett hett tips: Håll förväntningarna låga.

Vi har sett allt förut. Ungdomar ute i skogen som råkar ut för en psykopat. Man har inte ens försökt att göra något eget av det hela utan istället rafsat ihop delar av de fyra första originalfilmerna, vilket säkert hade kunnat fungera om det hela inte varit så trist gjort. Man hoppar till lite då och då men det är endast tack vare den förträfflige sounddesignern som är den enda i filmen som verkligen gjort ett bra jobb. Det enda försvar för filmen jag kan komma på är att den ser väldigt bra ut, tack vare det snygga fotot och jag hade faktiskt aldrigt speciellt tråkigt. Är man ute efter tuttar och blod så leveras det i lagom mängder vilket gör det hela till en ok film. Inte mer. Det finns betydligt bättre slashers där ute men har du absolut inget för dig så finns det i alla fall sämre val att göra.

Sen måste jag bara flika in att Jason ser betydligt elakare ut innan han får på sig den legendariska hockeymasken.

Filmcensur

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmcensuren-pa-vag-bort-1.811135

Ja, nu ska den alltså bort och till och med Kristdemokraterna håller med.

"Eftersom möjligheten att klippa i vuxenfilm inte använts sedan 1995 är vi öppna för konstruktiva förslag. Viktigast för oss är hur skyddet för barn ska lösas, vi vill ha kvar åldersgränserna, säger Dan Kihlström (KD) till tidningen."

Skyddet för barn? Ja, vad sägs om en bra uppfostran som lär barnet att relatera till och bearbeta hemska saker, utan skygglappar? Åldersgränser behövs, men barn kommer fortfarande se på läskiga filmer i smyg och det kommer inte att göra dem till psykopater. Men det är väl lättare att ha något att peka på än att ta sig tid till att vara pedagogisk.