La Machera del Demonio aka Demons 5

Lamberto Bava är en kompetent filmregissör som tyvärr får stå i skuggan av sin legendariske far, Mario Bava. Nu kanske det är så att han inte når upp till samma nivå som sin far (ärligt – det är inte många regissörer överhuvudtaget som når upp i samma klass) men de flesta filmer han gör är trevliga, välfilmade små saker som vanligtvis endast brukar falla på manus. Här har han dock tagit sig lite vatten över huvudet då han valt att göra en tribute/remake/sequel till farsans legendariska La Machera del Demonio aka Black Sunday, samt plockat in inspiration från Nicolai Gogols The Viy. Lambertos version är inte alls dum, men det blir svårt att inte jämföra.

Egentligen så har filmerna inte så mycket gemensamt, förutom en sak – masken. När filmen börjar så får vi följa några skidåkare som flyger upp med helikopter till toppen på ett berg för att åka ner. Det går inte så bra då de allihopa lyckas skida ner i en spricka i isen (i en fin liten lemmingscen där alla droppar ner med jämna mellanrum) och finner sig fångade i en grotta. De hittar ett kvinnolik infruset i isen med en spikförsedd mask inhamrad i ansiktet – La Maschera del Demonio. Givetvis så kan de inte hålla sig från att pilla och plockar helt sonika bort masken och börjar fjanta runt med den, ovetande om att de släppt lös något elakt. När grottan helt plötsligt börjar rasa ihop så flyr de in i tunnlarna och befinner sig helt plötsligt i något sorts tempel. De möter en blind präst som förklarar att de är i en liten bergsby som för närvarande inte har någon kontakt med yttervärlden tack vare enorma snömassor som blockerar enda vägen ut. Nu börjar de flesta uppföra sig ganska konstigt och det har att göra med den häxa man släppt lös…

Jag gillar själva grundstoryn i den här filmen, med den mysiga (och aningen plastiga) isgrottan och den övergivna byn med dess underliggande katakomber men manuset är annars filmens svaga punkt. Själva skräckbitarna och stämningen är bra men huvudpersonerna beter sig som idioter överlag, och slarvar omkring som fulla porrskådisar i sina försök att kalla fram något elakt. Detta gäller dock mest filmens aningen sega mittenparti och det kommer igång rätt fint mot slutet. Det är ingen gorefest vi har att göra med, även om det finns några få halvblodiga scener. Det är mest tuttar, besatthet och snö som gäller. Sergio Stivalettis effekter är klart godkända tillsammans med den fina scenografin så är detta en mycket mysig liten film. Lambertos regi är bra och han leker en hel del med fina kameraåkningar utan att verka flashig. Att jämföra filmen med pappa Bavas original är bara dumt. En trevlig rulle alltså, med några uppenbara svagheter som ett bitvis lågt tempo och en total avsaknad av Barbara Steele, men som jag ändå rekommenderar till fans av genren.

Tyvärr så finns den här filmen inte i någon engelskspråkig utgåva men vi får hoppas att det dyker upp en fin widescreenare i framtiden. Den version jag såg var rippad från en italiensktalande japansk vhs där någon lagt engelsk text ovanpå den japanska originaltexten.