måndag 16 mars 2009

Forbidden siren (2006)


Forbidden Siren är ett Survival Horror spel till Playstation 2 som fick rätt delad kritik. Handlingen och stämningen är det inget fel på, där man alternerar via olika karaktärer som måste smyga förbi zombieliknande varelser, ett typiskt spel som man inte vågar spela mitt i natten. Problemet är bara att det är för mycket smygande, ibland vill man ta till åtminstone lite våld.

Nu ska jag dock inte recensera spelet här, utan den filmatisering som hade premiär ungefär samtidigt som del två kom ut på PS2 i Japan. Spelfilmatiseringar har inte direkt något bra rykte om sig och även om Forbidden Siren faktiskt är en av de bättre jag sett så betyder det absolut ingenting. Då jag inte spelat alltför mycket av spelet så kan jag inte direkt jämföra handlingen men i filmen så flyttar en familj in i ett litet hus på en mysko liten ö utanför Japan. Lokalbefolkningen beter sig väldigt skumt, och det pratas om att när sirenen ljuder så ska man inte bege sig utanför huset. Dottern i familjen har annars fullt upp med sin lillebror som är orsaken till att de flyttat ut till då ungjävlen är sjuk och behöver frisk luft. Snart så börjar saker hända och det står inte på förrän sirenen är i full gång och ön är knökfull med öbor blöder ur ögonen och är allmänt elaka…

Forbidden Siren är snyggt filmad, och ganska stämningsfull men alldeles för långsam för sitt eget bästa. Den kommer igång lite mot slutet då det blir riktigt spännande en stund när huvudpersonerna blir jagade av de skumma zombieavarter som finns överallt. Själva konceptet med sirenen som står högt uppe på en kulle och låter för jävligt är riktigt häftigt och bakgrundshistorien är bra. Tills slutet. Såklart. Då gör man helt plötsligt en totalvändning i storyn och levererar en twist som definitivt skulle fungera bättre i en M Night Shamalalamamamalayan film. Fram till den så gillade jag filmen men nu vete faen faktiskt. Gillade du spelet så kanske detta kan vara något att slösa tid på, men annars: Skippa.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hmm, jag tycker den här låter rätt lockande faktiskt... Men frågan är: behöver man slå sig för pannan och svära högt över mörkhåriga tjejer som rör sig ryckigt, eller slipper man det? Pallar nämligen inte EN ENDA FILMJÄFVEL till som levererar den söndernötta klyschan...

Jocke Andersson sa...

Inga mörkhåriga tjejer som rör sig ryckigt. Eller jo förresten. Fast de rör sig mer som zombier, blöder ur ögonen och pratar med nerpitchade röster, så du slipper hela Sadakoköret.