Punisher: Warzone (2008)

Att en film baserad på en serietidning kan falla just på att den är alldeles för mycket som en serietidning, det har vi bevis på här. Punisher är väl egentligen inte så lik de vanliga superhjälteserierna som det finns fullt av på marknaden och konceptet borde fungera alldeles utmärkt som en ultravåldsfilm. Här har man bitvis lyckats. Synd att allt faller på den trista storyn. Vi får en billig sörja där Castle av misstag dödar en polis och får massor med skuldkänslor. Samtidigt så skivar han en gangster så hårt hans ansikte blir en blodig geggamoja. Gangstern överlever, men han är helt deformerad i ansiktet, och börjar kalla sig Jigsaw. Sen ska alla hämnas. Jigsaw och hans kannibalistiske psykopat till bror är som tagna direkt ur Batman eller Superman, speciellt den förstnämnda och det börjar kännas som Batman – Övervintringen. Nästan varenda skådespelare använder sig av en accent som han/hon inte pratar vanligtvis och det blir en sörja av konstig dialog och humor där det inte ska vara humor. Ray Stevenson (vars karriärhöjdpunkt för mig alltid kommer att vara Outpost. Inte för att det är världens bästa film, eller så, men det är en rulle av den sällsynta arten nazizombiefilm) gör ett ok jobb som Frank Castle, men annars är det överspel så det räcker och blir över.

Men, som tur är, så har filmen några ingredienser som kompenserar. Som actionhantverk är det kompetent regisserat av Lexi Alexander och filmen ser mycket bra ut. Det bästa av allt är dock det fina våldet. Det skjuts, sprängs och huggs i enorma mängder och jag har nog inte sett en så här pass blodig högbudgetfilm sen Rambo 4. Tack vare detta blir Punisher: warzone en klart godkänd film som passar perfekt för grabbfester eller tillsammans med en stor påse ostbågar.