Hercules in the haunted world (1961)

Att Mario Bava var en av de största regissörerna någonsin är det nog många som håller med mig, speciellt inom genrefilm. Han var en mästare på att få ut så mycket som möjligt på väldigt små medel och det bästa exemplet på det är hans scifiskräckis Planet of the vampires som kramade ut maximal stämning ur lite rök och några miniatyrer. Hercules in the haunted world är också ett alldeles utmärkt exempel på vad Bava kunde göra, då filmens alla interiörer är inspelade i samma studio, bara genom att flytta runt på lite kulisser och leka med alla möjliga kameratrix. Detta gör filmen till en utomordentlig fantasyfilm som är knökfull med snygga och maffiga miljöer.

Jag måste erkänna att jag kan inte minnas att jag någonsin sett någon Herculesfilm tidigare. Det var en stor genre på 60talet och även om en hel del innehöll gummimonster så har jag av någon anledning inte börjat rota där. Denna gång är det Reg Park, Mr universum 1951, 1958 och 1965, som spelar Hercules och hans uppdrag är att rädda sin älskade Deianira som fallit under en förbannelse. Efter att ha pratat med gudarna så ger dem honom uppdraget att färdas till dödsriket för att hämta en magisk sten som kan rädda henne, men först måste han resa till Hesperidernas rike för att hämta det gyllene äpplet. Han lyckas med sitt uppdrag efter att ha slagits mot en stenmänniska och beger sig ner i dödsriket tillsammans med sin vän Telemachus och finner stenen. Vad han inte vet är att Telemachus kärat ner sig i Plutos dotter vilket kommer att göra gudarna vreda samt att den onde kung Lycos (spelad av Christopher Lee) är ute efter Deianiras blod...

Det här är finfin underhålling utan en död sekund. Reg Park gör en bra Hercules som både har muskler till förbannelse men även ett uns med skådespelartalang vilket gör att hans pinande efter Deianira känns trovärdigt. Hans gode vän Telemachus spelas glatt av George Ardisson, och man har verkligen bitvis svårt att gilla honom med tanke på de riktigt korkade beslut han tar och det är helt tack vare manus och skådespeleri. Bavas lekande med kulisser och minatyrer är så snyggt och läckert att man sitter med ett leende på läpparna när han radar upp scen efter scen där stämningen är tjock som sirap, speciellt scenerna i Hades där marken är täckt med dimma och allt är nogrannt belyst i diverse obehagliga färgskalor. Det här är riktigt jävla bra alltså, speciellt om man gillar Mario Bava men även för fantasyfans överlag som kan tänka sig att se hur rätt regissör kan betyda så mycket. Nu är jag dock inte säker på om detta kommer att få mig att se mera "peplums" som det kallas, men det förstärker bara min åsikt om att Mario Bava var en av världshistoriens bästa regissörer och än i denna dag är saknad.