Manhattan Baby (1982)

Här är en Fulcifilm som de flesta verkar hata, men som jag faktiskt tyckte var riktigt trevlig. Kanske inte sådär direkt bra, men fortfarande betydligt mer underhållande än det flesta Fulci spelade in på slutet av 80talet.

Storyn blev jag inte riktigt klok på, men om det berodde på att jag hade 40 graders feber när jag såg den eller att det var Dardano Sachetti som skrivit manuset, det har jag ingen aning om. Det är något hopkop mellan The Awakening och Poltergeist där Christopher Connelly spelar en arkeolog som hittar en tidigare oupptäckt gravkammare i Egypten. Samtidigt som han tar sig in i den med en guide så får hans dotter ett konstigt smycke av en blind kvinna, varpå guiden dör och Connelly blir förblindad av ett konstigt ljussken. Nu hoppar vi rakst fram i tiden några månader och nu är vi i New York. Den lilla dottern är nu alltså besatt av ett ont väsen och vad som gör saken ännu värre är att hennes bror spelas av Giovanni Frezza, ungdjävulen från House by the cemetary. Dock inte lika hemskt dubbad, men ändå.

Först och främst så ser Manhattan baby riktigt bra ut, med ett mycket kompetent foto av Guglielmo Mancori, och en väldigt metodisk och ögonfokuserad regi av Lucio Fulci. Musiken är bra, klassisk Fabio Frizzi, även om han återanvänder motiv från tidigare Fulcifilmer, främst Beyond. So far, so good för oss Italienfetischister, men det blir väl egentligen inte bättre än så. Storyn i sig är typisk Sachetti och hoppar hejvilt mellan ett antal välfilmade scenarion som är löst sammanknutna. Gorehounds kommer att bli väldigt besvikna då filmen endast innehåller två sådana scener, en snabb i filmens början och en mer utdragen i slutet som dock kompenserar fint då den är fint slabbig. Tänk er spindelscenen från Beyond, fast med fåglar. Jomantackar! En väldigt typisk italiensk skräckfilm alltså. Ha inte för höga förväntningar, då kan Manhattan baby duga alldeles ypperligt i ett feberrus.