Men, det här som började så bra....
Takashi Shimizu, mannen bakom Ju-on och de amerikanska nyinspelningarna hade några veckor över mellan Ju-on 2 och den första remaken, så varför inte ägna den tiden till att spela in en film. Han ropade in Shinya Tsukamoto, galningen bakom Tetsuofilmerna och lät denne spela huvudrollen i Marebito baserad på en roman av Chiaki Konaka. På ytan är detta ett brilliant koncept, men utförande tyvärr inte riktigt så häftigt som jag önskar att det skulle vara.
Shinya Tsukamoto spelar Masuoka, en kameraman som råkar filma ett självmord i tunnelbanan. När han tittar på filmen så inser han att offret ser något som gör att han blir så rädd att han sticker en kniv i sitt eget ögan. Masuoka blir helt besatt av att känna samma skräck som mannen kände och försöker spåra det som mannen såg, vilket leder honom ner i underjorden tillsammans med sin trogna kamera, ner under tunnelbanorna och allt djupare och djupare ända till han hittar en enorm grotta med ruinerna av någon civilisation som inte var mänsklig. Där nere hittar han en naken ung kvinna som han givetvis tar med sig upp igen och installerar i sin lägenhet. Hon kan inte prata, eller ta hand om sig själv och det står inte på förrän han inser att det enda hon kan livnära sig på är blod. Men vem är den skumma snubben som dyker upp då och då och säger att Masuoka måste lära sig att ta hand om henne?
Filmens första halvtimme bådar riktigt gott måste jag säga när Masuoka beger sig allt djupare och djupare ner i underjorden. Man får en hel del härliga Lovecraftvibbar och stämingen är på topp. Men sen degenererar det hela till en konstigt, blodigt drama när vår hjälte gör allt för att den unga kvinnan ska överleva och även om det är välspelat och välgjort så är det lite av en besvikelse efter den underbara början. Det är dock aldrig helt ointressant och man finner sig hela tiden aninen fascinerad och undrande över hur detta ska sluta. Shinya Tsukamoto är faktiskt en lika bra skådespelare som filmregissör och han lyckas med att bära filmen på sina axlar. Det är nog antagligen så att jag ville att det skulle vara en helt annan film, så därför fick jag bita i det sura äpplet, men det är en spännande och småmakaber liten film som Takashi Shimizu gjort och som rekommenderas till fans av J-horror som kanske tröttnat lite på de vanliga långhåriga spöken som blivit ett så utmärkande tecken för asiatisk film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar