Nightmare city (1980)

Jag har alltså legat hemma med något influensaliknande de senaste 8 dagarna, med hög feber, ont i huvudet och alla leder och då varit sängliggande konsant. Därför så har underhållningen varit av det mer lättsammare slaget och det har blivit en hel del gamla Fulcifilmer och sådant där mys som man har sett förut ett antal ggr och då kan se samtidigt som hjärnan är upptagen med annat, som att koka. Umberto Lenzis fina Nightmare city är ett underbart exempel på en sådan film - rapp och fartfylld, blodig och underhållande: En perfekt serietidningsvåldsfilm alltså.

Först och främst så har Nightmare city den absolut coolaste spanska filmtiteln någonsin: La invasión de los zombies atómicos. Bara en sån sak. Sen så är den tyska titeln inte alls dum den heller: Großangriff der Zombies! Ett vanligt angriff hade antagligen räckt, men ett Großangriff! Nu är det ute för oss alla! Utöver detta så har filmen en föredömligt enkel och funtionabel handling. Zombier har skapats av radioaktivitet, fast egentligen så är de inte zombier utan smittade personer som behöver blod. De är snabba som tusan, deras hy liknar mer köttbullar och de dödar helst med redskap. Det enda hoppet för mänskligheten är Hugo Stiglitz och han är så utråkad att det syns i varenda scen han är med i.

28 days later Italian Style alltså. Lenzi är dock rätt regissör för detta spektakel och hur absurt manuset är och hur usel dialogen än må vara så är det fartfyllt och underhållande. Det är svårt att lyckas bli uttråkad till allt billigt, välfilmat underhållningsvåld som pågår. En klassisk schockexploitationrulle som är perfekt för en febersjuk hjärna!