Mission Stardust (1967)

Perry Rhodan är ett skumt litet tyskt påhitt. En serie böcker som började 1961 och passerade 2450 volymer i Augusti 2008, den är världshistoriens populäraste Scifiböcker med en miljard sålda böcker. En miljard... Eftersom jag inte läst en enda av dem så kan jag inte prata om kvaliteten på böckerna, men om jag ska basera detta på filmen jag precis sett så känns det inte så lockande. Å andra sidan så verkar filmen vara en produkt av sin tid där man slängt in lite James Bondinfluenser för att få lite mer biobesökare. Att alla Perry Rhodans fans låtsas som om att den här filmen inte ens existerar gör väl inte saken bättre.

Perry Rhodan och hans trofasta crew är på väg till månen när filmen börjar för att undersöka en metall man hittat spår av. Väl på plats så glöms allting om metallen och man stöter istället på ett rymdskepp vars besättning tvingar Rhodan och Co att komma ombord. Det visar sig att rymdskeppet styrs av Arkoniderna Thora (läckra svenska Essy Persson) och Arkin samt deras robotbesättning. Skeppet är trasigt och Arkin är döende i Leukemi, vilket får Rhodan att tänka på Doktor Frank Haggard i Mombasa som har ett vaccin mot Leukemi. Man åker till Mombasa men hela tiden är man jagade av Homer Larkin och hans Spectreliknande organisation, och som om inte det vore nog så vill Mombasas arme bomba skiten ur Arkonidernas rymdskepp.

Nä, det här är väl inte speciellt bra. Det börjar lite lovande när Rhodan och Co landar på månen med hjälp av (jag läste någonstans att de skulle vara gjorde av Antonio Marghereti men jag kan inte verifiera detta) rätt trevliga miniatyrer och Anton Garcia Abrils fina musik, men så fort vi hamnar i James Bond county så blir det rätt träligt. Homer Larkin, den store elakingen, är en inte speciellt skräckinjagande sak som när han introduceras för publiken sitter med en liten hund i famnen och får manikyr. Släkting till Paris hilton kanske? Mot slutet blir det lite roligare igen när Arkonidernas himanoida robotar får vara med i leken men det är ganska långt dit. Värdelöst är det inte, men jag hade verkligen föredragit om man hållit sig helt till Science fiction istället för att försöka casha in på James Bonds framgångar. Se filmen för Essy Persson i sin platinumblonda peruk och hennes trånga och konstiga kläder och för den coola musiken. Men jag tror inte det gör så mycket om ni skippar den helt.