Alien 2 sulla Terra (1980)

När jag var yngre (läs 25 år sedan) så brukade jag gå runt i byns olika videouthyrare och tigga till mig olika kataloger över de bolag som hyrde ut film. Sen satt jag hemma och stirrade mig blind på alla häftiga filmer, speciellt skräckfilmssidorna såklart och var fullständigt säker på att de här filmerna var så läskiga att jag aldrig skulle våga se dem. En av mina favoritkataloger (som jag givetvis inte har kvar) var HemVideoFilms fint tryckta lunta och en av de filmer som verkade cool var Alien 2 - På jorden (jag tror den hette just så. Rätta mig om jag har fel. Omslaget bestod av scenen där de hittar den övergivna polisbilen, det kommer jag ihåg än i denna dag). Vad hände med Astronauterna? Vad hände med grottforskarna? Hemska grejer.

Alien 2 - On Earth aka Alien Terror är alltså något så fint som en Italiensk Alienkopia. I filmens början så är en rymdkapsel på väg att återvända till Jorden samtidigt som ett team med grottforskare förbereder sig för att resa till en grotta. När kapseln landar så visar den sig vara helt tom och mystiska blå stenar börjar dyka upp lite här och var. De innehåller givetvis en elak alien vilket vi får se i en tidig scen när en liten flicka hittar en och blir förvandlad till köttfärs. Hur som helst, våra hjältar färdas ut till grottan och lyckas givetvis få med sig en av stenarna ner i mörkret. Snart så öppnas den och det står inte på förrän vi får en fin liten variant av John Hurt dödsscen i Alien, fast den här gången genom ansiktet. Nu måste de kämpa för livet för att ta sig ut ur grottan och eftersom detta är en Italiensk film så kommer blodet att flöda. Precis som man vill ha det.

Alien 2 - On Earth är absolut ingen perfekt film. Vad Ciro Ippolito tänkte på när han spelade in första halvan av filmen kommer jag aldrig att förstå då det bara är en enda lång transportsträcka full med jollrig dialog och långa scener som bara består av bilåkning, grottklättring eller min favorit, en gubbe som ror en jolle från en båt in till stranden i evigheter. Det dröjer 40-45 minuter innan stenen/ägget kläcks och det krävs att man har lite tålamod till dess, speciellt som soundtracket pendlar mellan halvdana Goblinripoffs till usel country sjungen på riktigt dålig engelska av bröderna De Angelis under namnet Oliver Onions. För nu börjar det riktigt gottiga. Från att vara en medioker film så blir det riktigt mysigt, med precis den där känslan som man vill ha i en riktig grottfilm. Blodet flyter på i mängder och stämningen är skön då man faktiskt spelat in i en riktig grotta. Man har faktiskt fått in den rätta känslan av "Nu är allting verkligen helt åt helvete". En ganska typisk men välgjord italiensk gorefilm alltså. Skådespeleriet är det gamla vanliga med diverse ansikten man sett förut (Bla Michele Soavi) och de dubbade röster man hört så många gånger tidigare. Ha tålamod alltså, för sista halvan av filmen är värd det.

You may be next.