Attack of the beast creatures (1985)

Oj.

På papperet låter det här... inte bra, men åtminstone intressant. Någon gång under det tidiga 1900talet så sjunker en båt och de överlevande hamnar i en livbåt som driver omkring på havet. När de vaknar på morgonen så har de flutit iland på en ö och de går iland för att hitta mat och vatten, och lämnar en skadad sjöman på stranden. Det är nu man upptäcker att det inte är någon vanlig ö man hamnat på då en av de skeppsbrutna dricker vatten från en flod och upptäcker att det är syra. Röd sörja på bara några sekunder. Sjömannen man lämnat vid stranden har förvandlats till ett skelett under tiden de varit borta och när natten kommer så blir de anfallna av något vars ögon lyser i mörkret. De här alltså:



Oj.

Man har alltså hamnat på en ö full med knallröda mördardockor. Taffligt orkestrerade sådana också. Scenerna när de springer omkring i gräset är faktiskt helt ok, men annars består det bara av dockor som kastas omkring hej vilt till höger och vänster och urusla skådespelare som försöker se panikslagna ut när de har ett dussintal dockor fastlimmade på sina kläder.



För uselt, det är det verkligen. Det finns en orsak till att ingen av skådespelarna har några övriga credits på imdb än den här filmen och det blir inte bättre av att manuset är fullt med dialog som verkligen är pinsamt klyschig. Det enda man gör är att gå, gå och åter gå. Går man inte så klagar man på något eller får en docka kastad på sig, allt till tonerna av en snubbe som försöker leka Jean-Michel Jarre med en enda synth. Klippte man bort alla dockor så skulle det kunna vara en reklamfilm för skogspromenader.

En del av mig gillar dock konceptet med den elaka ön och de elaka dockorna, men det räcker inte långt. Det är aldrig spännande eller otäckt. Så fort man får in den minsta lilla stämning så dödar man den med något rejält överspel eller riktigt pinsam dialog. Det är dock inte tillräckligt dåligt för att jag verkligen ska hata det och bfilmsälskaren inom mig har ibland rätt stora mängder tålamod för sånt här. Nä, jag skulle inte rekommendera detta till någon annat än de värsta bfilmsfanatikerna. Dockorna är dock för sköna och affischen så härligt melodramatisk att den kommer att ha ett liten liten del av mitt skräpfilmshjärta.